Vikens strand ett minne blott

Sanden är full av jord och småsten. Foto: Pehr Frykman

Sanden är full av jord och småsten. Foto: Pehr Frykman

Den vackraste och längsta sandstranden i kommunen är numera ett minne. Vi får berätta för våra barn om vad och vem som drev detta för naturen och stranden så katastrofala projekt.

Det fejkade upproret hade kunnat varit mångdubbelt större, givet att vi haft mer tid.
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att även denna väg kommer att försvinna och att delar redan är obrukbara för de permobiler och andra hjälpmedel som ska fram.

Ska du själv, Bengt Silfverstrand, sätta upp skydd så att sanden inte lägger sig på vägen? Hur många gånger ska stranden byggas upp, tycker du? Du skriver själv att det är fem hundra meter som man nu har raserat (det är mer än så). Då skulle man väl i rimlighetens namn kunnat förflytta sig uppe på vägen på den utmärkta asfalterade sträckning som finns där!

För oss som däremot använder stranden som rekreation för våra barn och oss själva är stranden numera belagd med vassa stenar och kommer att få mer av artfrämmande material snart (där ligger redan matjord – heja dem som kom på den lysande idén).

Att de dyner som barnen lekte i och runt – och som dessutom skyddade högre liggande områden – nu är borta, verkar inte bekymra denne kämpe. Att den växtlighet som band sanden också är borta ger fritt spelrum för vind och vatten.

En stilla undran är vad som kommer att hända på Kullaberg och krav på tillgänglighet om Bengt Silfverstrand får sätta klorna i detta projekt – allt i tillgänglighetens namn.
Om man hade ansträngt sig och tillfrågat expertis och/eller lyssnat på experter på stranderosion, så hade aldrig vägen byggts.

Pehr Frykman