Vårvindar & nakna kejsare

I veckan träffade jag en person som jag aldrig träffat eller pratat med förut. Över en dubbel espresso i den försiktiga vårsolen började vi nästan genast diskutera politik. Vi pratade om skolan, flyktingströmmen, vad som egentligen är kommuners uppdrag och varför politiker så sällan bryr sig särskilt mycket om det de faktiskt måste ta ansvar för.

Efter en stund gled vi in på utvecklingen – detta närmast magiska begrepp – som alla vill vara en del av och som makten så gärna använder för att rättfärdiga det mesta den gör. Det är alltid effektivt att hävda att motståndarna är mot utveckling, bara för att de egentligen har en avvikande åsikt och vill att samhället ska förändras på ett annat sätt. Så pratade vi på, molnen tvingade in oss i kafévärmen efter en stund, filosofer citerades och kaffet dracks upp.

När jag kom hem slog det mig att det finns förvånansvärt många som inte känner sig riktigt hemma i vårt gemensamma samhälle längre. Och nu pratar jag inte om allmän surhet över sakernas tillstånd, snabba poänger om alla som tar våra pengar eller tjat om att allt var bättre förr.

Jag pratar om glasklara analyser om att det faktiskt pågår saker i samhället som fler än man tror inte tycker är ok och uppriktig förvåning över att det ändå bara fortsätter och fortsätter. Vi är många som tillåter att väldigt mycket dumhet ständigt fortgår och ofta dessutom sätter agendan för det offentliga samtalet.

När jag kom hem efter den där dryga timmen över en kaffe på byn, fick jag en stark känsla av att kejsarnas normaltillstånd är att springa omkring spritt språngande på gator och torg numera. Och vi är så vana, så uttråkade, att vi knappt ens höjer på ögonbrynet längre.

Ja, ja, de springer omkring nakna, men det är väl så det är nuförtiden, de sätter ju oss på kartan, de vill väl bara att hålan ska utvecklas och bli något fint, nytt och ett med den skimrande framtiden.

Men så, för en kort, fladdrande sekund, fylldes jag av en annan, förunderligt okuvlig och nästan bortglömd känsla. Den sade att ingen kejsare sitter för evigt och att vem som helst, när som helst, kan påtala det uppenbara; att kläderna hänger löst på den som tror sig vara stor, men egentligen är väldigt liten.

Med andra ord; vårvindarna som blåser in från de stora haven bär ofta med sig förändring och är vi tillräckligt många som hugger tag i den där snålblåsten, kan vi både avslöja kejsare och dålig politik.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren