Välkommen till Sverige

De är flyktingar från Syrien och det är deras första vinter i Sverige. Inte mycket snö faller över Skåne och Brunnby, men när de vaknar till ett vitt landskap en morgon, bestämmer de sig för att göra en snögubbe.

Snögubben i Brunnby, utan morotsnäsa.

De är alla nybörjare, men gården framför husen är stor, barnen tycker det är spännande och tillsammans sätter de igång. Men för att det ska bli en riktig snögubbe krävs även ögon och näsa. Någon kommer på att man kan be om en morot i köket.

Där lagas nästan tusen måltider om dagen, både till de 173 flyktingarna i Brunnby och till ytterligare 320 personer på en flyktingförläggning i Ängelholm. Om man får ungefär lika mycket betalt för maten på båda ställena, blir det cirka 70 000 kronor per dag för lunch och middag till knappt 500 personer.

En av männen knackar alltså på köksdörren, berättar om snögubben och undrar om man skulle kunna avvara en morot, så att gubben får en näsa värd namnet.

Svaret blir ett absolut nej.

Mannen, som dristade sig att ställa frågan, får istället en 20 minuter lång utläggning om hur fullständigt omöjligt det vore att ge bort någon mat överhuvudtaget, inklusive morötter och oavsett om det är till livets första snögubbe.

Samhällsdebatten i Sverige har länge handlat om vinster i välfärden. Från början mest från vänsterhåll – men nu, efter den stora flyktingströmmen från krigets Syrien, hörs allt oftare även den privata företagsamhetens främsta förespråkare, tala kritiskt om att skära guld med täljkniv och jättevinster som sticker i ögonen.

Här i Höganäs kommenterade socialnämndens moderate ordförande, Peter Schölander, Fyrens avslöjande om undernärda barn på boendet i Brunnby, med att ”det är rena vilda västern och människor far illa.”

Förmodligen är det först när debatten plötsligt blir konkret verklighet, som vi på allvar förstår att de abstrakta vinsterna faktiskt inte bara handlar om att många människor skapar sig stora förmögenheter av allas våra offentliga medel.

Framför allt handlar det om att våra gemensamma pengar inte används till det de var ämnade för. När det gäller asylmottagningar handlar det om ett värdigt boende för människor på flykt, näringsrik, mättande mat som får små barn att växa och utvecklas, en positiv inkörsport till vårt svenska samhälle.

Istället far människor illa, precis som Peter Schölander säger. Man snålar på maten, barn blir undernärda, inga aktiviteter ordnas, det saknas toalettpapper och tvättmedel, städningen sköts inte ordentligt, möbler och de snålt tilltagna gemensamma utrymmena är slitna och nedgångna.

– Vi vet varken vilka rättigheter eller skyldigheter vi har och vi är rädda för att bli straffade, säger en av de boende, som inte vågar stå med sitt namn i Fyren.

Efter ett par timmars samtal med frivilliga och asylsökande i Brunnby, framträder en smärtsamt tydlig bild.

Det är känslan av att vara en andra klassens människa. Jag ser den i blicken hos dem jag träffar, hör den i tonfall och gester. Känslan av att inte vara välkommen, inte ha några rättigheter och egentligen inte få lov att vara här.

Det här är människor som varit med om mer än de flesta av oss överhuvudtaget kan greppa eller förstå. De kan ta trasiga möbler, icke-fungerande tvättmaskiner och trist mat.

Men att bli bemött med en nedlåtande, föraktfull attityd av de första människor de möter i det nya landet – och som dessutom ansvarar för deras nya tillvaro – det är något helt annat.

Och den känslan har ingenting att göra med pengar eller vilka vinster ägarna kan plocka ut. Den känslan handlar om utsatthet, rädsla och förvirring.

Men frågan du och jag måste ställa oss, är om vi är beredda att låta våra gemensamma skattepengar gå till människor som bevisligen stoppar en stor del av dem i egna fickor – och som dessutom behandlar flyktingarna som något katten släpat in.

Hur girig man än är, kan alla av pur snällhet och ren anständighet avvara en liten, halvvissen morot som näsa till den första snögubbe en grupp vuxna och barn, på flykt undan krig och obeskrivliga umbäranden, har rullat av snö i sitt nya hemland.

Och framför allt behandla de medmänniskor man får betalt för att ta hand om, som sina jämlikar.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri

Läs även:

Ägaren spenderar medan barnen magrar

Undernärda flyktingbarn i Brunnby

Frivilliga slår larm om missförhållanden