Tiden är här och nu

Flyktinglager i Pakistan

Barn i pakistanskt flyktingläger

En av mina närmaste vänner har alltid sagt att stora folkförflyttningar aldrig går att stoppa. När många människor på allvar inser att de måste lämna sina rötter och det liv de alltid levt – då spelar det ingen roll vilka hinder andra bygger upp.

Vissa dör på vägen, andra ger säkert upp halvvägs – men tillräckligt många fortsätter, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Och inga staket i världen kan hindra eller stoppa dem.

När förtvivlan når en viss gräns, när hoppet bleknar till en svag hägring, när en förälder inser att framtiden för de älskade barnen inte längre finns, när vardagen plötsligt bara handlar om att överleva – då har man inte längre något att förlora. Då finns bara en väg – ut, bort, in i det okända.

För Vilhelm Mobergs Kristina kommer den stunden när hennes dotter Anna föräter sig på den undangömda gröten och dör. Då stannar tiden, hennes kära Småland förlorar hennes ovillkorliga kärlek och hon går med på att följa Karl Oskar mot det helt okända, främmande och skrämmande Amerika.

Idag finns det många Kristina och Karl Oskar i världen, många mödrar och fäder som till slut inte längre kan försvara för sig själva eller för sina barn varför de ska stanna kvar i kaos, krig och hopplöst förtryck istället för att ge sig av, lämna allt det invanda, det älskade och på något sätt fortfarande trygga – och ge sig ut i det totalt okända.

Vad skulle få mig att lämna mitt kära gamla hus här i Höganäs, vad skulle krävas för att jag inte längre skulle orka kämpa på ännu en dag i min verklighet, vad skulle få mig att lämna allt det jag älskar och gillar och är van vid och kan – och istället välja total osäkerhet, okända utmaningar och ett liv som måste skapas på nytt, från scratch? Vad skulle få dig att ta det steget?

Och hur enkelt skulle det vara, hur lättvindigt skulle du och jag överge vår jord, vår barndoms hela värld, vårt språk, våra dammiga, välkända vanor, vårt liv?

Jag tror inte att det någonsin, för någon enda människa, är ett enkelt beslut – att föräldrar med lätt hjärta skickar iväg sina ensamma tonåringar mot en fullständigt okänd framtid eller tar med sig sina små barn in i det främmande, farliga och totalt osäkra. Hur svårt är det att tänka att det hade kunnat vara du eller jag?

Häromdagen dog treårige Alan i Medelhavet, på väg från Turkiet mot Kos i en överfull båt. Ensam spolades han i land på en av alla de vackra stränder vi längtar till när mörker och kyla lägger sig över vårt trygga Sverige. Han är varken den förste eller siste som kommer att dö innan världen kanske, förhoppningsvis, blir en tryggare och mänskligare plats än den är idag.

För många av oss som ser hans livlösa kropp skvalpa omkring i de nu lugna vågorna på den vita stranden, blir Alan nästan en Anna, nästan ett eget älskat barn. För andra förblir han säkert en okänd, en annan, en som borde ha stannat där han var och inte tvingats ut i den där ranka båten på ett farligt hav.

Men det är vi alla som tillsammans skapat den här globala och djupt orättvisa värld vi lever i idag. Vissa är naturligtvis mer skyldiga än andra och det är lätt att tänka att vi här i Sverige – långt ute i periferin, i ett osedvanligt skyddat och lugnt hörn högt uppe i norr – att vi tillhör de mest oskyldiga och att vi dessutom redan gör mer än vi måste.

Men vi föds där vi föds och ingen enda människa på den här planeten är i närheten av att kunna välja av vem, när eller var vi vill födas och leva våra liv. Inte Jimmie Åkesson, inte pseudonymen Julia Caesar, inte Donald Trump, inte du och inte jag. Och ur den vetskapen kommer oundvikligen insikten att du hade kunnat vara jag och jag hade kunnat vara du. Vi är olika och lika på samma gång, trygga och otrygga, långt ifrån varandra och samtidigt alldeles intill.

Jag säger inte att det är enkelt, livet är aldrig enkelt. Men vi måste hitta en gemensam väg mot en tryggare, fredligare och anständigare värld än den som är. Det gäller såväl makthavarna i EU som du och jag. Tiden är här och nu. Inte i morgon och inte någon annanstans.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri