Sur sanning för Moder Svea

Det väller fram nu, från alla håll. Över en natt exponerat i skarpt strålkastarljus. Detta till synes omättliga behov att manifestera makt genom våld, trakasserier, sexuellt utnyttjande. Plötsligt syns det överallt, i alla grupper och samhällsskikt.

Över 70 000 kvinnor har på några veckor skrivit under uppropen.

En fråga omöjlig att inte ställa är om det är makten eller det manliga könet som styr. Jag önskar att det vore enkelt att slå fast att det självklart är makten, men jag är långt ifrån så säker som jag skulle vilja vara.

Ett annat ord som biter sig fast och inte släpper taget just nu är kultur. Från det latinska cultura, som i sin tur härstammar från colo, vilket betyder odla. Inget kan vara mer uppenbart denna höst än att all upptänklig kultur odlas både här och där på planeten.

I efterdyningarna av den stora flyktingströmmen 2015 har det pratats mycket om en skrämmande, hotfull variant – den i våra upplysta ögon unkna och kvinnofientliga kulturen från alla de där krigshärjande länderna långt borta, den som de senaste åren invaderat vårt upplysta och jämlika land.

Den som resulterat i sexuella trakasserier i offentliga miljöer, våldtäkter och en hel del ”oönskad intimitet”, för att använda Sara Danius ord. Den som så tydligt kopplats till islam och som starkt bidragit till omsvängningen i det svenska politiska landskapet.

Sverigedemokrater i synnerhet har en förkärlek för en annan kulturodling; den fina svenska, den som sägs omfatta allt från midsommarfirande och ständiga sillfester till vacker jämställdhet mellan blonda män och kvinnor.

Moder Svea.

Ibland när jag vaknar mitt i den svarta vinternatten funderar jag över hur alla dessa fanbärare för vår snälla, barrskogsdoftande nordiska kultur – den som för länge sedan förpassat tafsande på kvinnors kroppar till historiens soptipp och som självklart alltid vet var gränsen för trakasserier och övergrepp går – i mörkret undrar jag hur de överlever nu, de där självsäkra helyllesvenskarna som minsann alltid ser vilka som är goda och onda.

De som med säkerhet vet att det är i avlägsna, gärna afghanska och självklart muslimska, bergsområden, där tiden stått stilla i århundraden och familjens, släktens och framför allt männens heder fortfarande sitter i kvinnors oskuld och fullständigt dolda kroppar, det är där den fula och farliga kulturen per definition finns och frodas.

Där, men inte här. De främmande släpar hit sin nattståndna, kvinnoförtryckande kultur och tvingar den på oss; så ser den glasklara världsbilden ut.

Det är det jag tänker på när jag ligger sömnlös i mitt gamla hus i hålan; på hur alla dessa nya, kvinnliga vittnesmål här hemma i trygghetens Sverige landar i alla de människor som har för vana att se det mesta i svart eller vitt, du eller jag, de eller vi.

Ni är hur som helst rätt tysta nu, när floden av #️metoo-upprop tvingar oss att inse att övergreppskulturen uppenbarligen är en bärande del även av vårt rena, fjällhöga land.

Tafsande, sexuella trakasserier och övergrepp, våldtäkter. Allt långt från flyktingar och ensamkommande skäggbarn – men mitt bland svenska läkare, skådespelare, musiker, dansare, lärare, politiker, jurister, snickare, arkeologer, ingenjörer, journalister, idrottare, försvarsanställda, präster…

Nu senast även i det högkulturella knäet på självaste Svenska Akademien.

För snille och smak.

Vem kan fortsätta tro, tycka eller argumentera för att kvinnofientlig kultur bara finns någon annanstans och att enda sättet att skydda oss från övergrepp och våld är att stänga gränserna och porta allt det där främmande, det som på allvar hotar grundvalen i vårt blågula paradis? Vem kan fortsätta inbilla sig att världen är så enkel?

Och nej, jag säger inte att invandrare aldrig våldtar eller att hedersvåld inte finns, jag säger inte att burka är ok. Tvärtom har jag extremt svårt för de skenheliga vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister som inte vågar och vill se alla de kvinnor som lever under samma outhärdliga förtryck här som i sina gamla hemländer.

Kvinnor som trodde att Sverige var precis det där jämlika paradiset som jag också inbillat mig att jag levde i. Kvinnor som istället möts av dubbelt förtryck, eftersom så många i det här landet har så förtvivlat svårt att acceptera att världen är komplicerad.

Den efterblivna, förnedrande, sexistiska kulturen har levt i all upptänklig välmåga även här, i vårt aldrig så idylliska Sverige, helt oberoende av de muslimska män som tagit sig hit. Hög tid att den sura sanningen på allvar sjunker in och blir en del av den svenska självbilden.

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri