Språklig virtuos och nobelpristagare

Jag är fullt medveten om att Fyren är en liten, superlokal blaska, långt från finrummen i Börssalen och Blå hallen. Men när nobelpriset i litteratur går till min evige följeslagare Bob Dylan, kan jag inte låta tangentbordet vila.

Bob Dylan

Bob Dylan

Igår överraskade Svenska Akademien världen på ett helt annat sätt än när man ger världens mest prestigeladdade litteraturpris till en svårtillgänglig, halvt okänd europeisk stilist. Nu breddar man istället begreppet litteratur, drar direkta paralleller till Homeros och Shakespeare och knyter an till en berättartradition med djupa rötter.

Naturligtvis går vissa kulturskribenter och andra intellektuella i taket, men när Expressens Nina Lekander ropar om gubbighet och Sydsvenskans Per Svensson harmset ger Dylan epitetet trubadur och dessutom slänger till med trumpifiering, då blir det skrattretande övertydligt vilka som är de före detta gamlingarna.

Man behöver inte ens masa sig till en av Dylans årliga hundra konserter för att inse att han drar minst en lika stor publik under 30 som över 60 – och dessutom lika många kvinnor som män – det räcker att gå in på SVT play och se gårdagens sändning av Aktuellt.

Där spelar 23-åriga Klara Söderberg, ena halvan av First Aid Kit, Dylans The Times They Are a-Changin’ och berättar hur avgörande han har varit för att hon och hennes syster Johanna började spelade och upptäckte den rika amerikanska folkmusiken.

Sedan 1988 pågår The Never Ending Tour, med i snitt hundra konserter per år.

Sedan 1988 pågår The Never Ending Tour, med i snitt hundra konserter per år.

Och berättartraditionen i den amerikanska folkmusiken är en av nycklarna till Bob Dylans storhet som låtskrivare och musiker. Något som dessutom blir tydligare ju äldre han blir. Genom sina texter och sitt helt unika sätt att framföra dem på scen och i inspelningar, för han vidare ett folkligt berättande med nedslag långt tillbaka i vår gemensamma historia.

Dessutom hanterar han språket på ett sätt som mer än väl kan jämföras med den högt stående litteratur som vissa anser att Svenska Akademien enbart bör ägna sig åt att lyfta fram.

Han leker med orden, vänder ut och in på begreppen, målar fram helt nya färger i till synes självklara företeelser och ger även i den enklaste kärlekssång ofta en mångtydig och dubbelbottnad bild av livet. Att han sedan använder instrument, sin röst och framför allt sin mästerligt utvecklade frasering, för att ge ytterligare tyngd och nya dimensioner åt de skrivna orden, innebär inte att de inte är en del av den litterära världen.

Jag, som har haft förmånen att glädjas med Dylan i över 40 år, firade med champagne till Time Out of Mind igår. Lika trött som jag blir på allt snack om att det bara är äldre medelålders män som kan gilla honom, lika upprymd blir jag över att Svenska Akademien inte stänger in sig i finrummet med fracken på och enbart stoppar huvudet i den fina kulturens lätt kvalmiga sand.

För verkligheten är större än så och livet – det som Dylan beskriver som ”This version of Death called Life” i låten Hucks Tune från 2007 – låter sig inte stängas in i litterära finrum.

Det dylanska rummet är inte heller litet och min lista innehåller bara en bråkdel av det jag skulle vilja delge er. Men ni har kanske annat att göra än att ägna dagar åt att gräva ner er i en 75-årig amerikansk rocksångares bidrag till världen.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri