Sommarnovellen Del 9 av 16

Monika

De följande dagarna flyger Monika omkring i lägenheten och försöker minnas. Man glömmer ju så fort. Allt eftersom upptäcker hon hur lite som ändrats sedan de skildes från varandra, Bertil och hon. Mattor, gardiner, möbler, tavlor, allt är sig likt. Några fotografier har kommit till, de flesta med Bertil och henne, något med barnen, Johan och Marie. Inget nytaget och inget med barnbarnen. Kanske har inte Bertil någon kontakt med dem?

Själv vågar hon sig inte heller på att närma sig honom. Han kan ju knappast känna igen henne. Men hon observerar honom noga. Med tiden får hon väl en påminnelse från Skaparen om att återvända och då vill hon gärna ha tydliga minnesbilder av Bertil med sig.

Så går en vecka. Monika noterar att Bertil läser lördagstidningen med särskilt stort intresse. Men vad som är så fängslande, kan hon inte se. Söndag kväll beslutar hon att det är dags att dela sovrum med Bertil. När han släckt lampan för att somna, flyger hon in till honom och slår sig ner på sin gamla huvudkudde. Den känns hårdare än hon minns den. Antagligen för att hon är så lätt numera. Men doften känner hon igen. Har Bertil inte tvättat örngottet?

Hon lägger sig på rygg och sveper vingarna omkring sig. Det drar lite från det halvöppna fönstret. Blunda kan hon inte. Så ligger hon en stund och försöker komma till ro, hon också. Det känns skönt och tryggt med Bertil vid sin sida. Men hon hade glömt hans snarkningar! Det går inte att koppla av med ett sådant oväsen! Hon får flyga ut till köket istället.

En vindstöt från fönstret får plötsligt sovrumsdörren att slå igen. Hon tvingas stanna kvar och lyssna på oljudet. Den natten blir det ingen vila för Monika. Titt som tätt får hon ta en flygtur för att hålla värmen. När väckarklockan äntligen väcker Bertil, drar hon en suck av lättnad.

Monika sätter sig på köksgardinen och somnar faktiskt. Men hon vaknar, när Bertil kommer ut i köket för att äta frukost. Precis som förr i tiden! Havregröt med äpplemos, två smörgåsar, ost på den ena, medvurst på den andra. Och så kaffe med två sockerbitar och lite mjölk i. Två koppar. Men när hon levde, läste han aldrig tidningen vid matbordet.

Frukoststunderna var nästan de bästa de hade tillsammans. Då pratade de om allt möjligt, vad de drömt om under natten, vad de skulle göra under dagen, om en kommande resa. Och om barnen förstås. Det är bland mycket annat sådant hon saknat hos Skaparen. Det blev för mycket dödtid där.

Anders Malmsten

Anders Malmsten