Sommarnovellen Del 7 av 16

Bertil

Göran och Marie tar emot meddelandet om faderns död med lugn. Möjligen blir de lite irriterade av att behöva ta sig till Kungsbacka och ordna begravningen. De beslutar att allt ska gå fort. Tid är en bristvara, som Johan säger. Det mesta klarar de av per telefon, som begravningsarrangemang och dödsannonsen i Bertils lokaltidning, Hallandsposten. De träffas några dagar senare i faderns lägenhet. Maries båda dansktalande barn är med.

”Här finns ingenting att spara mer än möjligtvis mammas smycken”, säger Johan. Marie nickar och instämmer. ”Vi kan tala med en flyttfirma och be dom rymma ut lägenheten”, föreslår hon. ”Och så kontaktar vi en städfirma. Jag ringer hyresvärden och säger upp lägenheten till nästa månadsskifte. Så är allt klart.”

Johan har heller ingen lust att dra ut på det hela. ”Förbaskat efterhängsen fluga”, muttrar Marie. ”Ungar, kan ni inte jaga ut flugan här genom balkongdörren!” Det gör de. Tur för flugan att det inte är vinter och kallt ännu.

Två dagar senare är det begravning i det lilla kyrkan ett par kvarter därifrån. Nära och bra för alla. Johan, Marie och barnen väntar in i det sista, innan de ger sig av. Det är ju bara ett stenkast bort. Begravningsentreprenören står i dörren och väntar på dem. Han följer med in och anvisar dem platser längst fram. De kastar en blick på kistan och blomsterdekorationerna. Allt verkar vara så som de beställt. Prästen kommer fram till dem och säger några deltagande ord. Så sätter de sig ner och väntar på att allt ska börja.

Johan vrider på huvudet och ser sig omkring. På bänkarna bakom dem sitter en massa äldre damer, några ensamma, andra i sällskap med varandra. Inga herrar! Bara damer! Underligt!

Han knuffar på Marie och pekar diskret bakom sig. Hon ser sig om och gör samma märkliga upptäckt. Vad är detta för några? Inga släktingar i varje fall. Inga arbetskamrater heller. Inga skolkamrater till fadern. Han hade ju inte gått i flickskola. Hon tittar på Johan och skakar frågande på huvudet.

”Se mor, en flue over bedstefars kiste!” Tioåringen pockar på Maries uppmärksamhet.
”Schhhhh! Man måste vara tyst i kyrkan.” Men Marie ser också flugan.

Så börjar begravningsceremonin. De gamla damerna sjunger med i psalmerna. Det låter riktigt vackert. Prästen håller ett kort griftetal utan att nämna Bertils notiser på tidningens personligt-sida. Kanske känner han inte till dem? Kanske är det inte rätt tillfälle att nämna dem? Allt går ganska fort och till slut är han framme vid begravningsritualets sista ord.

”Av jord är du kommen. Jord ska du åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.”

”Se mor!” viskar tioåringen. ”Nu er der to fluer. Og de danser.”

Missa inte nästa avsnitt!

Missa inte nästa avsnitt!

Anders Malmsten

Anders Malmsten