Sommarnovellen Del 14 av 16

Monika

Efter tre långa dagar, ensam med Bertil, hör Monika hur det ringer på dörrklockan. Så öppnas brevinkastet i tamburdörren och en mansröst ropar på Bertil. Flera gånger ropar rösten.

Men Bertil kan av naturliga skäl inte svara. Monika flyger bort till brevinkastet och surrar så mycket hon kan. Men den som ropat ger sig iväg igen.

Ett par timmar senare hör hon en annan mansröst ropa på Bertil. Någon sätter en nyckel i låset och dörren öppnas. Det är vaktmästaren. Hon känner igen honom men han tar ingen notis om henne. Hon surrar och vill visa honom ut i köket till Bertil.

Vaktmästaren hittar honom och känner på hans kalla hand. Han tar upp telefonen ur overallfickan och ringer efter en läkare. Denne anländer efter ett tag tillsammans med ambulanspersonal och konstaterar genast att han inget kan göra.

Bertil läggs på en bår, insvept i en filt. Så bär ambulanspersonalen ut honom och slår igen dörren. Monika kan i fönstret se hur ambulansen kör iväg med Bertil. Hon är ensam kvar i lägenheten och det känns tomt. Mycket tomt. Kanske var det så här Bertil hade känt, när hon lämnade honom?

Det går några dagar. Monika känner sig rastlös. Det är inte mycket hon kan göra. Nätterna tillbringar hon i sin säng. Ingen snarkar längre i sovrummet. Men hon har ändå svårt att komma till ro. Det är så många tankar som far runt i huvudet. Tankar kring det som varit och om det som ska komma.

Under dagarna sitter hon mest i köksfönstret och tittar ut. Blommorna slokar och det börjar lukta unket i lägenheten. Det stör henne, men hon kan ingenting göra åt det. Bara vänta.

Så dyker de plötsligt upp, Johan, Marie och barnbarnen. Vad de har vuxit! Den lilla var ju bara fem, när de sågs senast. Nu är hon en liten dam. Den äldste måste vara tretton. Han hade ju nyss börjat skolan då. Men John och Marie är sig lika. De hänger av sig ytterkläderna och tar en snabb titt i lägenheten. Barnen slår sig ner i soffan med sina telefoner.

Johan och Marie verkar ganska oberörda av situationen. De beslutar snabbt vad de bör göra, ringer några samtal och diskuterar några detaljer med varandra. Monika försöker ge sig tillkänna. Hon flyger runt de vuxna, ivrigt surrande. Men Marie verkar bara störas av hennes närmanden och säger till barnen att jaga ut henne.

Hon funderar på att flyga upp till sin viloplats på kornischen. Men hon känner sig inte välkommen i sällskapet. ”Lika bra att ge sig iväg”, tänker hon och flyger ut genom den nu öppna balkongdörren. Hon har sett och hört tillräckligt. Men något har hon ändå kvar att uträtta, innan hon vill återvända till sin andra tillvaro. Något som har med Bertil att göra.

Anders Malmsten

Anders Malmsten