Sommarnovellen Del 13 av 16

Monika

De följande veckorna gör Bertil flera hembesök hos äldre, ensamma damer, bland annat hos dem han träffat hos Elna. Alltid i sällskap med Monika. Han verkar nästan uppsluppen, när de ger sig iväg för ett nytt hembesök.

Varje gång får hon höra honom berätta om deras liv tillsammans men också om hans liv som ung, alla de platser han besökt när han var till sjöss och allt märkligt han fått se och uppleva. Damerna verkar förtjusta och lyssnar andäktigt till hans berättelser. För Monika börjar det bli tjatigt att behöva höra samma historier gång på gång på gång.

Det är som om Bertil förstått henne, för en eftermiddag när han ska ge sig iväg låter han henne inte följa med. ”Skönt att slippa”, säger hon för sig själv, när han stängt tamburdörren efter sig.

Men på samma gång kan hon inte låta bli att undra. Kan det finnas någon annan anledning till att han inte vill ha henne med? Inte bara att han insett att hon tröttnat på hans historier? Kan det ha att göra med telefonsamtalet igår?

Det märktes tydligt att den som ringde var någon som Bertil kände väl. De hade så mycket att prata om. Var det fråga om återbesök hos någon dam? Och varför hade han inte ätit middag idag? Bara ett par smörgåsar mitt på dagen. Ska de ut och äta tillsammans? Monika började bli riktigt orolig. Kanske skulle hon ha smitit med ut, när han gick och tagit reda på vad som var på gång?

När Bertil sent omsider kommer hem verkar han nästan ledsen. Kanske också en smula påstruken? När han hängt av sig, går han raka vägen ut i köket och sätter sig. Han lägger armbågarna på bordet och hänger med huvudet. Monika tar en sväng kring hans huvud. Jodå, han luktar cognac.

Hon sätter sig i burken och surrar högljutt. Hon vill veta vad som fattas honom. Så nedstämd har hon inte sett honom under hela tiden hon varit hos honom som ängel. Hon surrar igen så att han kan se att hon är här och vill trösta honom. Vad det än är som har hänt.

Plötsligt börjar Bertil gråta hejdlöst. Hon ser förskräckt hur tårarna strömmar nerför hans kinder. Han faller hulkande ihop över bordet för att ögonblicket därefter resa sig och hålla sig om bröstet. Det kan inte bara vara sorg. Han måste ha ont också! Kanske är det hjärtat!

Monika sitter hjälplös utan möjlighet att trösta eller lindra hans smärta. Så faller han handlöst framåt över bordet. Han förblir liggande, alldeles stilla, och Monika förstår genast vad som hänt. Hon sätter sig på bordet, tätt intill hans ansikte. Ingen andedräkt. Bertil ät död. Deras dagar tillsammans är slut, tänker hon.

Men så inser hon att detta inte alls behöver vara slutet. Det kan ju vara början istället, början till ett nytt liv tillsammans men denna gång på ett annat ställe i universum. Hon fylls av hopp och lycka. Bättre än så här kunde det kanske inte vara? Surrande flyger hon några varv kring Bertil medan hon funderar på vad som nu ska hända. Ingenting händer. Inte den kvällen. Inte på ett par dagar.

Anders Malmsten

Anders Malmsten