Sommarnovellen Del 11 av 16

Monika

Bertils brev till tidningen nästa måndag bekräftar det hon hoppats på. Han börjar känna igen henne. ”Måndag. Flugan får mig att tänka på min fru Monika. Hon hade också mörka ögon. Bertil 72.” Monika är lycklig. Han har inte glömt henne! Fortfarande kan han se henne framför sig! Kanske känner också han sig lycklig?

Nästa veckobrev ger henne svaret. ”Tisdag. Flugan verkar tycka om mig. Roligt med sällskap. Bertil 72.”

”Det här är ju nästan som att vara nyförälskad”, tänker Monika. ”Man känner sig för och försöker lura ut, om den andre känner likadant som en själv.” Hon sänder Skaparen en tanke av tacksamhet. Underbart att Hen tänkte på Bertil!

”Måndag. Ibland undrar jag, om flugan kan vara Monika. Bertil 72.” När hon läser detta, känns det som om ögonen skulle tåras. Men änglar kan ju inte gråta. Hon har sett på honom, att han är gladare nu än när hon kom. Kanske kan hon på nytt betyda något för honom? Hon har börjat vänja sig vid att vara två igen. ”Tänk om de kunde prata med varandra också!”

Bertil tycks läsa hennes tanke, för på söndagen, när hon sitter framför honom vid frukosten, säger han plötsligt: ”Du Monika, vad säjer du om att titta till vår gamla koloni?” Monika surrar till av förtjusning.

Bertil plockar fram en tom glasburk ur skåpet, diskar den ordentligt och torkar den torr med handduken. Så stoppar han ner en sockerbit i burken och gör en inbjudande gest med handen åt Monika. Hon tvekar bara ett ögonblick innan hon flyger ner i burken. Till och med när han skruvar på locket känner hon sig trygg.

Bertil tar på sig kavaj och keps och rullar ut rollatorn till hissen. Burken står på sitsen. De tar hissen ner och går ut i solskenet. Promenaden till kolonin går långsamt. Men Monika njuter av den. Det är en vacker försommardag med späd grönska och friska färger. Hon surrar häftigt för att visa hur glad hon är. På något sätt vill hon visa Bertil hur mycket detta betyder för henne och hon ser på hans leende att han förstår.

Nu börjar Monika följa med Bertil mest hela tiden. Hon letar efter tillfällen att övertyga honom om att hon verkligen är Monika. Små saker som att sitta på kanten av tvättstället och ”tvätta” frambenen, när han tvättar händerna. Bertil ser ut att lägga märke till det mesta och roas av det. Han till och med nämner det i sina notiser i tidningen.

Anders Malmsten

Anders Malmsten