Sommarnovellen Del 2 av 16

skaparen_vit_web

Tellus är en av de mindre planeter som Hen skapat. Först som en stjärna. Men efter några årmiljarder hade Hen ändrat sig och gjort om den till en planet med mindre lyskraft. En hel arbetsvecka och stor uppfinningsrikedom hade det sedan krävts för att skapa hav och fast mark, växter, människovarelser och andra djur. Trots hårt arbete och alla goda föresatser hade det ändå inte blivit riktigt som Skaparen tänkt sig.

Människorna var nog de varelser Hen var minst nöjd med. Efteråt, när han tittat närmare på dem, ångrade Hen att de bara fått två armar och två ben. Ögonen var också för små. Och vingar hade Hen alldeles glömt att förse dem med. Bäst tyckte Hen sig ha lyckats med insekterna. De var ju också i mycket en avbild av Henom själv. Men människorna!? Att göra om dem hade det emellertid inte funnits tid till.

I sin stora rättvisa hade Hen istället beslutat att alla varelser, när de dog, skulle bli lika Henom, med vingar och allt. Bara mycket mindre förstås. Och inte så färggranna. Fattas bara! Det var ju Hen som var Skaparen! ”Änglar” beslöt Hen att kalla dem. De skulle få komma och bo hos Henom. För, precis som den där Bertil Svensson, hade Skaparen behov av sällskap.

Morgonen därpå var det måndag. Solen värmde fortfarande skönt. Efter sin vanliga morgondrink med iskyld nektar, skakad inte rörd, läste Skaparen än en gång igenom raderna om Bertil Svensson. ”Om nu Bertils hustru är död, så borde hon ju finnas här någonstans”, tänkte Hen.

I bakgrunden övade Stora Himlakören lovsånger. Hen kastade en blick över ryggen för att se efter om fru Svensson kunde finnas med bland körmedlemmarna. Där fanns många med namnet Svensson, alla lika svarta, med tindrande ögon och glittrande vingar. Men ingen Monika Svensson. Hen fick lägga ifrån sig boken och ta en promenad kring sina domäner för att leta reda på henne. Inget ont i det. Hen behövde motionen.

Hon satt för sig själv under ett skuggande moln och tycktes ha tråkigt. Huvudet vilade mellan frambenen, de små antennerna slokade och hon suckade då och då. Skaparen stod stilla en stund och iakttog henne. Så harklade Hen sig diskret. Ljudet fick fru Svensson att rycka till och vända sig om.

”Nämen hej!” Hon lyste upp. ”Vad roligt att Du kommer och hälsar på! Jag avskyr måndagar! Dom känns så grå och trista trots allt härligt solsken!” Det kunde Skaparen hålla med om. Hen hade gärna haft femdagars arbetsvecka, om det gått för sig.

Men nu var det ju som det var. Idag stod det ”Tvillingplaneter” i Hens skaparagenda, så Hen hade därför inte mycket tid att spendera på Monika Svensson och hennes make. ”Jo, du Monika”, började Hen ”jag såg i min bok att din man Bertil därnere har det tråkigt och känner sig ensam. Skulle inte du kunna titta till honom? Kanske skulle det göra honom gott.”

Monika såg med ens förväntansfull ut. Vad hade Skaparen i tankarna? ”Du kan åka som du är. Där finns redan många människosjälar på Tellus som inte kommit hit ännu. Alla ser ni ju nästan likadana ut, så ingen kommer att lägga märke till dig.”

Monika behövde bara några sekunder för att bestämma sig. Så klart att hon ville återse Bertil! Efter alla dessa strävsamma, men lyckliga, år tillsammans var hennes känsla av att höra samman med honom fortfarande stark. Samtidigt kunde hon naturligtvis inte förarga Skaparen med att berätta att hon längtade tillbaka till Bertil. Allt sades ju vara så mycket bättre i Hens närhet. Men, jovisst kunde hon åka. Om nu Skaparen önskade det. Och det gjorde Hen.

flugan_fortsatter_web

Anders Malmsten

Anders Malmsten