Skäggbarn eller människa – vem är du?

En förtrollande vacker försommarkväll i det som är min plats på jorden. Stilla, varmt, nyutslagna, orörda vallmo, stadiga lupiner, pionknoppar på gränsen att spricka ut i blom.

IMG_0991

Här, på en bondhög i Skåne, har jag snart tillbringat 25 år av mitt liv, nästan hälften av min tid på jorden. Tre barn – nu unga, egensinniga vuxna – har vuxit upp i de här rummen, den här trädgården, i det här stillsamma hörnet av världen.

Det är så lätt att sätta sig på höga hästar och inbilla sig att man vet så väl hur allt hänger ihop; vem som har rätt och fel, vilka som är skäggbarn och vilka som behöver värnas, skyddas och tas om hand.

Härom kvällen var jag med om något som jag först nu, i takt med att även denna skånska sommarkväll mörknar, inser hur stort det var.

En ung man, förmodligen yngre än min son, svarar engagerat på en hop frågor och jag förstår inte ett ord. Istället letar sig min blick ut genom den öppna dörren, ut mot grönskan, solen och värmen i det som är min välkända värld.

Efter en stund ler pojken lite urskuldande, vänder sig mot mig och ett par andra svenskar i lokalen och säger att han bara förklarar för de andra hur det går till att starta en svensk förening.

Att man idag bara kan bilda en interimsstyrelse och att de sedan måste ha ett extra årsmöte och först därefter kan föreningen på allvar sjösättas.

Frågorna fortsätter. Vilka får vara med? Kan ordföranden bestämma allt själv? Är föreningen självständig eller är den en del av riksförbundet?

Mujtaba Attai svarar utan problem – eller irritation – på alla frågor; han förklarar, reder ut begreppen, talar om vad föreningen betyder för honom och hans liv.

Inget konstigt, eller hur? Det är ju inga stora saker, bara elementär föreningsteknik, välkänd information för både dig och mig. Eller hur?

Där och då tänker jag inte så mycket på det; men nu, i takt med att den skånska försommaren inte riktigt kan mäta sig med midnattssolens rike uppe i det verkliga Norden, slår det mig att jag i all enkelhet varit med om något unikt.

En ung man, med rötter i en kultur helt okänd för de flesta svenskar, står i en frikyrkosal i Strandbaden och förklarar det svenska föreningslivets grunder för ett 40-tal ensamkommande pojkar, mestadels från Afghanistan. Och han gör det dessutom på ett sätt som mycket få av mina föreningsvänner skulle klara av.

SEF_logga1

Senare samma kväll kommer de tillsammans bilda en lokalavdelning av Svenska Ensamkommandes Förening i Höganäs, allt enligt Sveriges samlade föreningsparagrafer.

Hur skulle min son eller dotter agera, på flykt undan ett brutalt krig i Sverige, helt utan sin familj i ett totalt främmande land? Vem skulle jag själv vara?

 
Skulle jag kunna stå i en gudsförgäten afghansk by och efter tre år ha anammat det landets själ – hur nu den ser ut – och prata så initierat, engagerat och avslappnat om något som dessförinnan måste ha varit mig totalt främmande?

Jag tvivlar.

Och vad vill jag då ha sagt med detta – annat än att jag mer och mer inser hur fast rotad jag är i min helt egna, hemgjorda mylla, djupt färgad av mina minnen, mina närmaste som jag älskar oavsett allt, mina erfarenheter.

Vi står inför stora utmaningar, det tvivlar jag inte på en sekund – och dessutom är jag övertygad om att detta bara är början på vad som kan komma, när världen alltmer närmar sig ett haveri.

Men – oavsett problemens magnitud – så är ingenting svartvitt, ingenting är förutbestämt och ingen enda människa ska dömas på förhand.

Det Mujtaba Attai gjorde och sade på Örestrand i torsdags var så ofantligt mycket viktigare och större, än det jag upplevde förra gången jag satt i den salen.

Då tvingades jag lyssna till människor som tror att upplysning och förstånd kommer med födelseadress och inte en sekund reflekterar över att vi alla, varje dag och levande stund, måste visa oss värdiga begreppet människa – här, där och överallt.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri