Sara Danius en stark kvinnlig förebild

När jag för första gången läste hur Horace Engdahl ser på samlag mellan en man och en kvinna blev jag otroligt ledsen – för att ytterligare en intelligent, bildad man jag såg upp till visade sig upprätthålla en världsbild som inte bara är förlegad och dammig utan fortfarande tillåts förstöra min och andra unga kvinnors självbild, och ärligt talat våra sexliv också.

Akademieledamoten Engdahls senaste bok, Den sista grisen.

Orden jag tänker på har upprepats i anknytning till krisen i Svenska Akademien den senaste veckan, och lyder ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och en seger för mannen”. Citatet kommer från Engdahls bok Den sista grisen, enligt honom själv en samling ”fragment” som singlat ner från högre höjder och landat i hans eget briljanta huvud.

Dessvärre är just det här fragmentet inte direkt nytt – det är en parafrasering av Jean-Jacques Rousseaus uttalande i 1700-talsboken Émile, och det har sagts av många framgångsrika män före honom.

Att sex är ofördelaktigt för kvinnan, och att det är djupt orättvist att det är så, har vi alla erfarit.

Jag är 25 år gammal och jag är ännu inte helt tillfreds i min sexualitet. Många är de nätter jag har gått hem från krogen med en smygande ångestkänsla; kanske lutade jag mig lite för nära, kanske lämnade jag ut mitt nummer lite för snabbt, kanske är min klänning egentligen lite för kort?

Vi lärde oss i våra tidiga tonår att det enda som var värt att sträva efter var att väcka mäns åtrå, sedan växte vi upp och insåg att när vi väl lyckades väcka den där åtrån började ett annat dilemma; backa ur och bli intryckt i den urtida stereotypen av kvinnan som Förförerska, eller fullfölja och bli stämplad som Slampa.

Det som tröstade mig efter min första läsning av Den sista grisen var vetskapen att Sara Danius också satt i den där Akademien – och dessutom på en högre position än Engdahl. Danius är för mig sinnebilden av en kvinnlig förebild; självständig och stark, med en pondus och integritet som överträffar varje manlig kollegas, samtidigt som hon alltid har den vackraste klänningen på Nobelfesten.

Sara Danius i sitt fd arbetsrum i Börshuset.

Det hon har gjort som ständig sekreterare i Svenska Akademien är att stärka dess förtroende, med sin blogg och sin moderna omdaning, och med hela sin fantastiska personlighet. Var det någon som kunde rädda den här stackars institutionen, så nerfläckad av den mansgrisaura som Arnaultskandalen är ett bevis på, så var det Sara Danius.

När Anders Olsson härom kvällen uttalade sig om Sara Danius och Katarina Frostensons avhopp från Svenska Akademien, beskrev han sin tankeprocess i banor som liknar Engdahls fragment. En lösning på det han kallar ”Frostenson-problemet” hade som på nåder från Gud (eller kungen?)dalat ner till honom från skyn.

Om nu bara kung Karl XVI Gustav benådar Akademien med lite lösare stadgar kan grabbarna som är kvar välja in lite nytt folk och så är ordningen återställd. Den ”skadeglädje” som enligt Olsson florerar i media just nu kommer att lägga sig så småningom och svenska folket kommer att hylla både kung Karl och kung Anders.

Jag undrar vad Anders Olsson och Horace Engdahl egentligen anser om metoo-rörelsen? Att det är ett gäng hysteriska kvinnor som kastar anklagelser åt höger och vänster för att de hatar män och får uppmärksamhet bara för att journalister också är illasinnade? Eller för att kvinnor som Sara Danius är barnsliga nog att lyssna på dem?

Över 50 000 kvinnor skrev i höstas under upproret.

För det är metoo-upproret krisen i Svenska Akademien handlar om (trots att man kan bli rejält missledd om man till exempel läser Engdahls obehagliga debattartikel i Expressen). Det handlar om att Svenska Akademien, som representerar humanism, litteratur och demokrati, har använt sin makt till vänskapskorruption i klass med Putins OS-byggen och gett indirekt stöd åt en man som personifierar våldsutövande, misogyni och diskriminering.

Det handlar om att ledamöter i Akademien, med de före detta ständiga sekreterarna Sture Allén och Horace Engdahl i spetsen, genomgående satt sina vänskapsrelationer och sina egna maktpositioner före jämställdhet, rättssäkerhet och det demokratiska uppdrag som varit Akademiens i 250 år.

Och nu har alltså just Engdahl, Allén och Olsson ”löst situationen” genom att avsätta den första kvinnliga ständiga sekreteraren Svenska Akademien någonsin haft.

Min enda slutsats blir att de aldrig på riktigt förstått vad situationen handlar om. Anders Olsson, Horace Engdahl och Sture Allén har sett #metoo som ett skämt, en liten parentes i ett redan hysteriskt och ondsint medieklimat, som självklart inte har någonting att säga till om i den anrika, patriarkala kulturelit de själva ingår i.

Sara Danius facebooksida den 12 april.

Det enda vi kan göra nu är att med kraft visa att de har fel.

Jag äger ingen knytblus, men jag har på mig det närmaste min garderob kunde uppbringa. Jag hoppas att världen reagerar, att människor skriver och skriker: Så här får det inte gå till! För uppenbarligen räcker inte ens en global människorättsrörelse som #metoo till för att övertyga män som Horace Engdahl om att någonting är ruttet med den så kallade jämställdheten.

Jag hoppas att hela världen bojkottar Nobelpriset i litteratur om det är den här Akademien som delar ut det. Och till Anders Olsson kan jag bara föreslå att han själv går in på Sara Danius facebooksida och läser några av de över tusen kommentarerna på hennes senaste inlägg.

Det är inte skadeglädje som dominerar världsmedia idag, det är solidaritet med Sara Danius och det är sorg och ilska över att mansgrisarnas ”seger” över kvinnorna fortfarande är viktigare än kultur och demokrati.

Julia Ravanis