Riv alla murar

Det håller på att byggas murar som det inte går att ta sig över och från båda sidor om muren skriker man invektiv och gapar på varandra. Man demoniserar och hotar sin motståndare. Själv är man de goda, de rättfärdiga. De andra är dumma, okunniga, de begriper inte.

På ena sidan muren står de som är för en ökad invandring, de som inte vill stänga några gränser, de vars hjärtan blöder för människor i nöd. På andra sidan återfinner vi dem som menar att det här går inte längre. Fortsätter vi såhär då kommer vårt välstånd att kollapsa, samhället raseras och hur ska vi då kunna hjälpa?

I min ungdom arbetade jag som pastor och präst. En söndag skulle jag predika över en text i Matteus evangelium kap. 26 vers 6 och framåt. Så här lyder texten:


”När Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus, kom en kvinna fram till honom. Hon hade en alabasterflaska med dyrbar olja, och hon hällde ut den över hans huvud där han låg till bords. När lärjungarna såg det, blev de upprörda och sade: ”Varför detta slöseri? Den kunde man ha sålt för mycket pengar och gett till de fattiga.


Jesus märkte det och sade till dem: Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid.”

Som ung och revolutionär blev jag väldigt upprörd över hur Jesus svarar sina lärjungar: ”De fattiga har ni alltid hos er” – som om det var något ofrånkomligt, oundvikligt, något som inte går att ändra på. Jag minns hur svårt jag hade att köpa detta resonemang.
Vi är ju vana vid att tänka att om något är fel – då rättar vi till det. Rättvisa är bara en fråga om politisk vilja och organisation. Men är det verkligen så?

Idag, 30 år senare, resonerar jag inte riktigt likadant. Jag tror inte längre att vi kan skapa Utopia, ett idealsamhälle, här på jorden. Många har försökt – men ingen har lyckats. Orättvisor är något vi alltid kommer att leva med, även om vi naturligtvis, så långt vi förmår, ska försöka att förändra det som är fel, så kommer det ändå alltid att finnas fattiga, hjälplösa människor i världen.

Jag tror att det är just de olika svar vi ger på denna fråga, som är grunden till den oförsonlighet som finns mellan människor i de två lägren idag. Just här ligger pudelns kärna!

Så istället för att hålla på och demonisera varandra borde vi förstå och inse att situationen i världen berör oss alla, oavsett från vilket perspektiv vi väljer att se på krisen. I en svår tid som denna, gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt, annars är det lätt att vi sveps med av ”vildpannor”, med enkla svar och grova generaliseringar. Detta gäller för båda lägren.

Om vi inte lyckas bevara det konsensustänkande och det demokratiska sinne som präglat vårt land under de sista 150 åren – då är risken stor att allt det fina vi byggt upp i vårt land kommer att raseras.

Så knyt inte din hand – räck istället ut den. Bidra inte till att bygga murar mellan människor. Sätt er ner och tala med varandra igen – så som vi svenskar brukar göra.

Leif Löwegren