Pressfrihet – lika viktigt här som där

Vårregn faller över Höganäs i skymningen, himlen är tungt grå mot blommande äppelträd och all annan grönska som utan urskillning skjuter ur marken. Jag har tillbringat dagen i Hässleholm, bland människor som villigt offrar några lördagstimmar i maj på att diskutera pressfrihet och granskande journalistik.

Berit Önell, Tommy Paremo, Susanne Ravani, Nils Hanson, Marianne Rönnberg Galmor och Anna Maris i Hässleholm. Foto: Urban Önell

Berit Önell, Tommy Paremo, Susanne Ravani, Nils Hanson, Marianne Rönnberg Galmor och Anna Maris i Hässleholm. Foto: Urban Önell

Nils Hanson, ansvarig utgivare för Sveriges flaggskepp inom grävande journalistik – Uppdrag Granskning – berättade om allt från korvkiosken i Knivsta till Panamadokumenten, som bland annat fick Islands statsminister på fall.

Han kom till Hässleholm för att uppmärksamma att pressfriheten fyller 250 år i Sverige – och för att ge sitt stöd åt de fyra lokala nättidningarna Frilagt, Bjuvsnytt, Burlövs Nyheter och Fyren, som tillsammans stod för arrangemanget.

Många människor har åsikter om journalister och media – både makthavare och vanliga medborgare. Nils Hansson berättade att Uppdrag Granskning ligger skyhögt på listan över obehagliga saker som kan drabba människor med makt – långt över både skilsmässa och gonorré.

Samtidigt sade han att där det finns en möjlighet att sko sig själv, där finns det alltid någon som utnyttjar den möjligheten och gör precis det. Och just därför behövs en fri press – för att berätta sanningen när någon försöker dölja den och för att stå upp för öppenhet och rätten till en annan åsikt.

Jag vet att det är lätt att slå sig för bröstet och tycka att man själv är ovanligt skarp och briljant – men lika lätt är det att misströsta och känna sig oändligt liten och ensam vid köksbänken i ett gammalt hus i en håla, som andra försöker göra till en skimrande diamant.

Det är en uttjatad historia – men för den skull inte mindre sann – att man tillsammans med vänner och likasinnade växer, frodas och blir starkare.

Jag är ingen expert på livet, men tror ändå det är ovanligt när stora och små aktörer plötsligt träffas, utbyter erfarenheter, reflekterar tillsammans och inser att man har mycket gemensamt – trots uppenbara olikheter. Och dessutom upplever att man faktiskt är delar av samma väv och är helt överens om att den väven är en oersättlig del av det fria, demokratiska samhälle vi gjort till vårt.

Orden blir lätt stora, jag inser det, men ibland måste faktiskt både ord och handlande ta till versaler och höja sig en aning över jorden där ute – jorden som sprutar ur sig liv ur varje frö eller glömd rot och inte ser någon skillnad mellan noga utvald vallmo och förhatlig kirskål.

Jag är fullständigt förvissad om att min kommun – paradiset Höganäs – behöver granskning och grävande långt utöver vad jag och Fyren mäktar med. Samtidigt är jag lika trygg med att det finns tillräckligt många engagerade människor – journalister, medvetna medborgare och arga aktivister – för att inget kommunalråd i någon kommun ska kunna komma undan med tvivelaktiga affärer, utan att det uppmärksammas.

På det sättet sitter Islands statsminister i samma rangliga båt som många kommunalråd i både stora och små kommuner i Sverige. Pressen är till sin natur fri – i Sverige dessutom en del av allas vår gemensamma grundlag – och förhoppningsvis omöjlig att kuva.

Detaljerna är inget annat än delar av helheten, en håla på en udde mellan Öresund och Kattegatt kan lika gärna vara föremål för ett reportage i Uppdrag Granskning som i Fyren – och makten måste varje stund vara medveten om att någon rotar i deras fotspår.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri