Political world

Det här skyttegravskriget gör mig så trött. Rasister mot humanister, landsbygd mot stad, vanligt folk mot eliten.

Jag är utled på att dagligen behöva möta all denna rädsla.

Å ena sidan skräcken för att vi mer eller mindre med förbundna ögon tågar mot ett nytt fascistiskt välde, något vi i varje stund måste visa oss rakryggade nog att stå upp emot.

Hålla stånd mot rasismen som återigen vågar visa upp sitt fula tryne överallt, framför allt där vi minst anar det.

Och blint tro på övertygelsen att ingen någonsin, i grunden, på allvar, kan förstå någon annan med annat än att båda delar exakt samma upplevelser, samma kön, ålder, hudfärg, religion, sexuella preferens och varje annan normativ, djupt förtryckande mekanism du kan komma på.

Den rädda instängdheten gör mig både förbannad och djupt oroad. Hur ska humanism och förståelse någonsin ens kunna gro i en så bottenlöst uppdelad världsbild, där gränser plötsligt anses vara själva förutsättningen för genuina möten mellan människor?

Å andra sidan ångesten över att vår fina värld rasar samman för att alla de andra kommer hit; de som förstör, våldtar och tär på våra surt förvärvade resurser, de som dagligen hotar tryggheten, välfärden, sjukvården, skolan, äldrevården.

Jag är lika trött på er allihop och jag tror inte på någon av er.

Jag känner inte igen mig i bilden av svensken som äntligen vågar komma ut ur skuggorna och säga sanningen; den förhatliga, rasismanklagade, men ack så verkliga bilden av det glömda, förtryckta folkets jämmerdal till vardag. Det är inte min vardag.

Lika lite som jag har lust att låsas in i någon sorts förment högtstående, oantastlig idévärld, där rätt åsikter är lika livsnödvändiga som någonsin i vilken diktatur som helst.

Världen är inte så enkel, livet inte så simpelt. Att vara människa är en komplicerad jäkla resa; det kränger och gungar, det till synes uppenbara snurrar runt, vänds upp och ner, blir sin egen motsats och lämnar dig förvirrad, utsatt och övergiven i ett dammigt gathörn eller smutsigt dike.

Jag är innerligt trött på alla som uppenbarligen har så svårt att leva i den komplexa och mångtydiga tillvaro som är människans. Alla som oavbrutet vill förenkla, generalisera och förminska sig själv och alla andra.

Alla dessa krampaktiga, högljudda försök att beskriva vår gemensamma verklighet. Stora, breda penseldrag, tjockt med kladdig färg – långt från linoljemålarens tunna, flyhänta lager, långt från nyanser, öppningar, sprickor som släpper in ljus och hopp.

”Freedom just around the corner for you
But with the truth so far off, what good will it do?”
(Bob Dylan, Jokerman)

Ingenstans hör jag visionen om framtiden, ingenstans hör jag den politiker eller debattör som berättar historien om vart han eller hon vill att vi ska vara på väg och hur vi bygger broarna dit.

Det finns inga enkla lösningar, inget vi och dom, hur skönt och lockande det än ter sig. Tvärtom är det både möjligt och absolut nödvändigt att kunna hålla till synes motsatta bilder och tankar i huvudet samtidigt.

Vi både kan och måste stå upp mot rasism och samtidigt aktivt arbeta mot barnäktenskap, hedersvåld och familjers förtryck av invandrartjejer och kvinnor. Vi både kan och måste inse att vissa asylsökande är våldtäktsmän och terrorister, samtidigt som de flesta är det lika lite som du och jag.

Det är uppenbart och lätt att förstå att många människor känner sig marginaliserade, överkörda, lurade och åsidosatta – samtidigt som vårt hörn av världen inte längre bara är vårt och heller aldrig kan bli det igen.

Men var finns ni som vågar tänka fritt, ni politiker som inte oavbrutet sneglar på motståndarna och opinionen, ni män och kvinnor som förmår väva nya bilder av världen, tillvaron och vardagen?

Ni behövs mer än någonsin, om inte världen ska bli som den Bob Dylan beskriver i Political world.

”We live in a political world
Where courage is a thing of the past
Houses are haunted, children are unwanted
The next day could be your last”

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri