Partipiska eller hörapparat

I dagarna har vi sett hur vår demokrati fungerar. Finn Mårtensson (M) har inte samma åsikter om decemberöverenskommelsen som en del av sina partikamrater – främst partiledningen – och han röstar därför inte enligt den av partiet bestämda linjen i riksdagen. Resultatet: han är utfryst och mobbad av sina partikamrater. Ett öde som tydligt drabbar oliktänkande inom politiken, inte bara i Riksdagen.

Det sägs att partilojalitet är en förutsättning för att arbetet inom politiken ska fungera. Vad skulle hända om alla röstade till höger och vänster i olika frågor? Detta skulle kunna hända främst i frågor som inte har någon ideologisk bakgrund. Det är klart att det skulle bli kaos. Inget skulle kunna planeras eller beslutas. Därför måste den enskilde ledamoten snällt lyda partimajoritetens åsikter när det är dags att rösta i riksdag och i kommun.

Men förutsättningen för demokrati är ju medbestämmande och debatt. Därför sägs det att det är internt i partierna som diskussionen ska föras. Tillsammans i till exempel fullmäktigegruppen diskuterar man och kommer fram till en gemensam ståndpunkt, sedan är man ense utåt. Alla partier menar att det är högt i tak i det egna partiet och att alla åsikter får vädras fritt – internt.

Här i Höganäs har vi sett hur det är med den saken. Många som i fullmäktige var motståndare till höghuset i Höganäs hamn, fick på den tiden tydligt veta att det var bäst att sitta stilla i båten. Och ligga lågt med sina åsikter… Det antyddes att om man var ”besvärlig” var politikerkarriären slut.

Även på senare tid står det klart att partiledningar menar att det inte är någon idé att uttrycka avvikande mening i olika frågor, till exempel om skolan. Diskussioner har tystats snabbt och effektivt i fullmäktigegrupper. Många är de höganäsare som de senaste åren engagerat sig i politiken, men snart hoppat av för att de mest känt sig vara i vägen, att deras åsikter inte beaktas.

Kanske är det så det måste fungera? Det är ineffektivt att debattera för mycket och för länge. Det är ju också trist att inte få sin vilja igenom när man äntligen arbetat sig fram till att bli det högsta hönset och man äntligen vill förverkliga sina egna visioner. Det är ju bra med ett starkt och tydligt ledarskap. Alla önskar utveckling och förändring. Alla vet att en stark centralmakt är effektivt och handlingskraftigt, bara det är rätt person i ledningen. Eller…?

Kanske vi måste acceptera att det är ”chefen” som bestämmer. Men då är det ju fel på vårt valsystem. Det skulle då räcka att vi valde en handfull ledamöter till en rådgivande styrelse i kommunen. Vad ska vi med ett helt fullmäktige till då? Det verkar bara var dyrt och besvärligt. Vi skulle också slippa diskussioner i fullmäktigegrupper och annat trams. Tänk tanken – vi skulle kunna välja en ”kommunpresident”. Enklare och effektivare. Och eftersom presidenten är vald skulle det ändå vara demokrati.

Nej, det är nog inte så vi vill ha det. Inte ens presidenten. Men låt oss hoppas att det i de demokratiska församlingarna skapas möjlighet till fri och öppen debatt. Låt oss hoppas att partipiskan i partiledningarnas händer byts ut mot hörapparater. Då kanske fler vågar uttrycka åsikter – en del av dem kan ju till och med vara bra…

Som politiskt fristående kan jag uttrycka tankar som dessa offentligt. Mig väntar inga repressalier. Men det finns många inom det lokala politiska systemet som håller med mig, men inte vågar opponera sig. Är det så det ska vara? Är det ett bra klimat som kan locka våra invånare till politiken?

Peter Kinch

Peter Kinch