Oslipad diamant bäst för framtiden

– Om vi lyxrenoverar för mycket stänger vi Kullabygden för nästa generation och riskerar förlora kulturen som en viktig del av varumärket Höganäs.
Henrik Ranby, lektor vid Göteborgs Universitet och tidigare stadsantikvarie i Höganäs, har studerat hur gentrifieringen slår mot kommunen.

Henrik Ranby.

Henrik Ranby vill se fler satsningar på kulturarbetare i Höganäs.

Höganäs har länge varit den fula ankungen i en pittoresk och attraktiv bygd. Något man tvingades köra igenom på väg mot sitt fina boende i någon av byarna. Så är det inte längre. Idag är även Höganäs en stad med självförtroende, kraftigt höjda fastighetspriser och invånare som inte skäms för sitt val av bostadsort.

I 25 år arbetade Henrik Ranby i Höganäs kommun, först som kommunantikvarie och från 2001 till 2014 som stadsantikvarie. Han har sett Kullabygden och Höganäs förändras och menar att man inte bara ska jubla, utan även våga diskutera problemen som kommer med omvandlingen från kol till diamant.

– Höganäs framgångssaga beror inte bara på Péter Kovács, säger han. Det handlar även om en gentrifieringsprocess som många städer går igenom, oavsett politiskt styre.

Gentrifiering är ett begrepp som först användes på 60-talet i England, för att förklara den process som sätter igång när studenter och kulturarbetare flyttar in i billiga lägenheter i nedgångna arbetarkvarter. Med tiden blir området populärt även i andra – mer penningstarka – kretsar, bostäder renoveras och till sist har priserna skjutit i höjden så mycket att varken arbetarklass eller unga, oetablerade konstnärer har råd att bo kvar.

– Det här är en process som pågår överallt, både i Sverige och i resten av världen, säger Henrik Ranby, som skrivit en artikel i ämnet i senaste numret av Bebyggelsehistorisk tidskrift. Innerstäderna i till exempel Stockholm, London och New York städas upp och bara människor med mycket pengar har råd att bo kvar.

En gång var även Arild en fattig, bortglömd fiskarby. Foto: Kerstin Nilermark

En gång var även Arild en fattig, bortglömd fiskarby. Foto: Kerstin Nilermark

I Kullabygden ser Henrik Ranby hur gentrifieringen i till exempel Arild och Viken är inne i ett slutskede.

– I både Arild och Viken är fastighetspriserna extrema idag, miljön är upphaussad och mycket socialt stabil. Här bor i stort sett bara höginkomsttagare och det är en utveckling som även pågår i flera av de andra byarna.

I själva Höganäs har processen gått långsammare, men även här har fastighetspriserna ökat, framför allt på 2000-talet. Just högre huspriser har även varit en politisk målsättning för den styrande alliansen och ses idag som ett kvitto på att man lyckats i arbetet att förvandla centralorten till en glittrande diamant.

– Tidigare kommunchefen Per Selldén sade att kommunen sitter på en sedelpress genom plan- och bygglovshanteringen och det stämmer ju. Vi har sett flera exempel på fastigheter som har renoverats och byggts om enbart för att säljas till ett högre pris.

Vad är det då för problem med att en stad som Höganäs lyfter sig ur tristessen, blir attraktiv för nya invånare och lever upp?

– Under en lång period bosatte sig många kulturarbetare i Höganäs, säger Henrik Ranby. Konstnärer, keramiker, författare – människor som hittade gamla, billiga fastigheter som de successivt renoverat. Men finns den chansen kvar för nästa generation? Jag tror inte det.

Strandgatan i Höganäs. Foto: Höganäs bildarkiv

Strandgatan i Höganäs. Foto: Höganäs bildarkiv

Att kultur, keramik och konst är en viktig del av Höganäs varumärke är alla överens om. Men vad som krävs för att det ska fortsätta vara så diskuteras sällan. Om inte en ny generation kulturarbetare har råd att flytta hit, kommer Höganäs förändras och bli tråkigare och mer slutet, befarar Henrik Ranby.

– En kreativ miljö är varken tillrättalagd eller välstädad och för att vara attraktiv för skapande människor behöver staden vara lite oordnad och ha kvar en del halvförfallna hus här och där. Det bästa är kanske att inte slipa diamanten, utan låta den förbli lite oslipad.

I en marknadsekonomi är det svårt att se hur gentrifieringsprocesser ska kunna undvikas eller ens påverkas. Att människor upptäcker billiga hus i bortglömda miljöer, flyttar in, renoverar och får området att blomstra, ser de allra flesta som något odelat positivt. Och när socialt slutna miljöer och extremt dyra hus är ett faktum, är det ofta för sent att göra något.

– Ett starkt kommunalt bostadsbestånd verkar dämpande på den här processen, säger Henrik Ranby. Man behöver bygga fler lägenheter för unga och andra som saknar möjlighet att köpa dyra bostadsrätter eller villor och inte bara satsa på dem som är över 50 år.

– Dessutom kan man vara betydligt mer restriktiv mot lyxrenoveringar och inte bara se de enskilda byggloven var för sig. Det är stor skillnad på att bygga om för att få en fungerande bostad eller för att få flera badrum och nya garageplatser.

Henrik Ranby efterlyser en diskussion som inte bara handlar om hur fint och bra allt har blivit i det paradis som politikerna gärna kallar Kullabygden, utan även vågar ta upp frågor om segregering och vad som händer när många människor stängs ute från samhället.

– Att värna om och bevara de små husen, innebär att man samtidigt värnar om låg- och medelinkomsttagare. Kulturarbetarna är en viktig del av Höganäs och vill man ha kvar dem kan man inte bara satsa på lyx och invånare med mycket pengar.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri

Läs även:

Ställ paradiset mot väggen

Äganderätt mot kulturarv