Ogräs & plattfogar

Vi satt där, i ett hörn av deras trädgård, med var sitt glas äppelmust framför oss. Det är en trädgård med många små gröna rum med skiftande karaktär, för skiftande väderlek, vind och solriktning. Just detta hörn av tomten har markbeläggning av sten, grå gotlandskalksten och mörkrött marktegel. Ytan är så vacker och levande, i såväl färg som form, att jag inte kunde låta bli att kommentera den.

Han berättade att han köpt begagnade kalkstensplattor och tegel per annons för en spottstyver. Läggningen och utformningen hade han anpassat efter den mängd sten han fått tag på. Allt annat i trädgården hade de också själva planerat och gjort, förklarade hon. Många av växterna hade de själva sått eller planterat. I deras gamla hemland Serbien var de vana vid att ta tillvara sådant som gick att återanvända. Den vanan har de tagit med sig till Sverige, där de nu rotat sig. De tillhör båda våra kära vänner.

På hemvägen slog mig en tanke. När vi köpte vårt hus var nästan hela trädgården täckt av betongsten i tegelstensformat. Nåja, trädgård är kanske att ta i, när man talar om en yta på 35 kvadratmeter. Stenarna är lagda i raka rader och utan fogar. Enformigt och trist. Alltför välordnat. Inte alls så levande som hos våra vänner. Och fast det egentligen inte finns några fogar för ogräsen att växa i, så lyckas ändå ständigt frön att få fäste mellan stenarna. Det räcker med ett par maskrosor för att det ska se ovårdat ut i den sterila miljön.

I våra vänners trädgård var kalkstensbitarna alla olika och oregelbundna. Mellanrummen blev därför breda och också de oregelbundna. I dem växte flera sorters mossor och sedumarter, ja säkert en massa så kallade ogräs också. Men det tänkte man inte på. Allt blev vackert och levande, praktiskt och lättskött.

Så slog mig ännu en tanke. Är det inte likadant med oss svenskar och invandrarna? Många klagar över att vi har för många av dem. Och visst, några av dem kunde vi säkert klara oss utan, liksom det finns svenskar vi kanske gärna skulle slippa.

Men om vi svenskar är alltför fyrkantiga och håller tätt samman för att inte ge plats åt invandrare, blir det då inte som vår trädgård? Trist, enhetligt och med några ovälkomna invandrarogräs som tränger sig in? Om vi istället är lite mjukare i kanterna och inte sluter leden så tätt, kan flera invandrare få plats, fylla ut vårt samhälle och binda samman oss alla som de gröna fogarna mellan kalkstensbitarna i våra vänners trädgård.

Kanske skulle vårt Sverige då också bli mjukare, vackrare, mer spännande och intressantare?

Anders Malmsten

anders-malmsten