Nyckeln är att bli inbjuden

När jag var åtta år så flyttade min familj till södra Tyskland. Skolan som gällde var en tysktalande en. Varken min lärare eller mina klasskamrater kunde svenska eller engelska.

pojke

Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag önskade gå till skolan de första veckorna. En total förvirring infann sig, samtidigt som jag försökte göra rätt för mig genom att prestera i skolan. Matematik var ämnet som jag kunde bevisa mig själv inom. Siffror och mönster är förhållandevis gemensamma trots olika språk.

Inom de flesta andra områden tog det tid. Efter ett halvt år så kunde jag prata med mina kamrater och lärare. Antagligen lät min tyska för jäklig, men det var inget jag visste vid tillfället.

Vi bodde i Tyskland i tre år. När jag tänker tillbaka på den tiden, så var det alltid de snälla personerna som gör att jag minns den som en glad tid. Det är svårt att förmedla känslan av utsatthet när en inte förstår vad som händer, hur en ska uppföra sig, eller i vissa fall, varför vissa vuxna personer verkar avsky en. För det hände tyvärr ibland. ”Åk hem till Sverige”, ”dumma svensk”, ”vet inte svenska barn hur man uppför sig”, med mera.

Jag var ingen ängel som barn (inte nu heller för den delen) och när jag kände mig orättvist behandlad så blev jag bitter och elak. Det är svårt att förklara var den ilskan och bitterheten kom ifrån. Men alla vill vi bli erkända, bekräftade, uppskattade och välkomna. Jag är fullt övertygad om att de flesta människor har det behovet.

När jag fungerade som bäst i Tyskland, det var när jag bjöds in till fritidsaktiviteter, fick bekräftelse. Jag fick till exempel vid ett tillfälle bära stadsfanan längst fram i ett elevtåg som vandrade genom staden vid en stor festlighet. Vilken känsla som upprymde mig, vad skulle jag inte ge för staden, för mina medmänniskor som litade på mig och bekräftade mig på detta vis!?

SFA1

Nu står jag som lärare, och har nyanlända barn i min skola. Jag ser samma oro hos dem som jag kände i Tyskland. Jag ser deras glädje när andra elever pratar med dem och bjuder in dem, samma glädje jag kände i Tyskland.

Jag själv försöker att delta i några fritidsaktiviteter utanför skolans ram, för att jag då kan träffa eleverna på ett annat sätt. Vad jag får tillbaka är något jag inte förväntade mig. Jag blir rörd av den glädje jag ser barnen eller ungdomarna utstråla. Att gratulera varandra efter ett mål eller att säga till på skarpen då någon av oss går över gränsen för oss närmare varandra.

Vi pratar inte samma språk för tillfället, men när vi gör saker tillsammans så förstår vi varandra ändå på något vis. Vi bekräftar varandra och ger varandra mening. Den meningen vill väldigt få förstöra. Den meningen ger en tacksamhet för vad vi har tillsammans. Den meningen underlättar vår kommunikation och därigenom vår inlärning.

Att bli inbjuden är nyckeln till en bra integration. Att inte bli inbjuden leder till utanförskap och segregation.

Alvar Lethin