Medborgare utan dialog

Häromdagen kom jag hem från två veckor på andra sidan jorden. Hem till Bondhögen, hålan, paradiset. En liten skärva av världen som nu långsamt suger tag i mig igen. Här precis som där, överallt dessa skärvor som samtidigt är alltings nav. Där Cusco, Inkarikets mittpunkt, nästan 3 500 meter upp i Anderna; här Kullabygden, en vacker halvö som avslutar Öresund och öppnar sig mot Kattegatt, med Höganäs som yrvaket centrum.

Cusco, Inkarikets huvudstad, världens medelpunkt.

Förvånansvärt hur snabbt nyhetsflasharna hemifrån bleknar i det starka solljuset högt där uppe. Men så kom nyheten om medborgardialogen om hamnen i Höganäs och plötsligt kunde jag inte bara ignorera mobilen längre.

Jag flyttade tillbaka till Kullabygden för 25 år sedan, när vårt andra barn var nyfött och jag insåg att storstaden inte längre ägde mitt hjärta. Men Höganäs har aldrig varit en plats jag känt mig tvungen att försvara. Staden sög när jag var ung, jag åkte härifrån och valde sedan att komma tillbaka.

Det var inga höghusplaner som lockade mig, inga flotta hotell med skybarer eller barnsliga idéer om tjusiga bostadsrätter i hamnen, likadana som i alla andra städer längs Europas och snart hela världens kuster.

Snarare charmades jag av de små fraktbåtarna som med jämna mellanrum lade till vid Höganäsbolagets lite ruffiga pir, känslan av att världen faktiskt kom till hålan, att verkligheten fortfarande regerade här, till skillnad från i paradisets fina Arild och Mölle.

Man attraheras av olika saker. Vissa ägnar sina liv åt att försöka förändra det som de vuxit upp i och som de hatar lika mycket som de hävdar att de älskar det, andra gillar det ofärdiga, det som påminner om den stora oreglerade världen och som bara är och blir och aldrig fullt ut kan styras.

Hur som helst, när hotellplanerna barkade iväg rakt in i de blå luftslottens land, blev jag en frontfigur i det som kom att kallas Rädda hamnen. Vi ville ha medborgarinflytande, dialog, diskussion, demokrati värdig de gamla grekerna.

För en hamn öppen för alla. Illustration: Elsebeth Malmsten

Vi fick en folkomröstning och vi vann den. Då lade de folkvalda locket på, nederlagets bägare var måhända för bitter att tömma för de anställda i demokratins namn, de som nu dessutom gärna vill konkurrera på samma ekonomiska villkor som alla andra toppar i den lilla världen.

Efter snart fyra år i malpåse är det så dags för nya frontfigurer och nytt val och nu ska den där gamla medborgardialogen till sist komma till heders. Dammvipporna plockas fram ur Stadshusets förråd, här ska väljarnas åsikter inhämtas så det står härliga till.

Dialog kommer från det grekiska diálogos, som betyder ”genom samtal”. Och det samtalet förutsätter kommunikation mellan två eller fler människor; till motsats från monolog, när en person bara är intresserad av att prata själv och inte bryr sig överdrivet mycket om vad andra har att säga.

Medborgardialog handlar alltså om att medborgare i ett samhälle ska ges möjlighet att prata med varandra och med politiker och tjänstemän om en viktig fråga för kommunen.

Utan en allt för stor portion fantasi skulle man kunna tro att det just här borde handla om att båtfolk, krögare, hundägare och andra flanörer, ungdomar och pensionärer, företagare och föreningar i Kullabygden, stadsplanerare, politiker och alla andra ska mötas för att diskutera, debattera och samtala om hamnens framtid.

Ett forum som skapas för att olika idéer ska bollas mot varandra, jämföras, stötas och blötas. En dialog där Höganäs för några veckor, kanske till och med månader, genomsyras av Hamnen.

Snart dags för nya beslut om hamnens framtid.

Vad ska och kan hamnen användas till, vilka vill och bör verka där, hur stor plats ska båtarna få ta – sommar som vinter – hur många och vilken slags krogar och butiker vill vi ha, vilka utomhusaktiviteter drömmer vi om, hur ska trafiksituationen lösas, hur centralt är Kvickbadet för resten av området och hur viktigt är det att många människor hukar i blåsten där nere under vinterhalvåret?

Många frågor, många olika idéer och tankar, säkert mycket pengar som lurar under bryggorna.

Så vad blir det då? Efter alla dessa år, allt prat om att man lärt av sina misstag och med SKL:s otaliga beskrivningar av svenska kommuners medborgardialogförsök i ryggen?

Ärligt talat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Kanske beror det bara på tafatthet, osäkra tjänstemän, okunniga politiker. Ingen vet riktigt hur man ska göra, samtidigt som alla är rädda att förlora ansiktet.

Någon kläcker idén om en Dialogkarta i tre rena steg, fyra total intetsägande floskler får plötsligt fotfäste i Stadshusets korridorer och tjänstemannarum, politiker som vill känna sig världsvana filar på formuleringar om ”liv året om” och ”stad som kopplas till hamn”.

Dialogkartan i centrum. Foto: Höganäs kommun

Så barkar det iväg, inte olikt luftslottet om skybar på 25:e våningen med utsikt över ett nattsvart Öresund. Digital kommunikation är ledordet, det är tryggt, på behörigt avstånd från hetsiga diskussioner med medborgare och dialoger som hotar störa ordningen.

Men så, trots allt, kanske ändå ett fysiskt möte, någon sorts verkligt samtal med invånarna? Är det en tjänsteman med några akademiska poäng i demokratins historia som eventuellt vågar sig på ett så djärvt förslag?

Nu slipas det febrilt i Stadshuset, hur ska detta sjösättas utan att genast få slagsida och bli omöjligt att styra? Så kommer någon på den briljanta idén om ett tryggt eftermiddagsmöte, några timmar för pensionärer att efter lunch lämna in små handskrivna lappar, gamlingar som inte förstår sig på det där digitala måste ju också få sin röst hörd, eller hur?

Självklart ingen debatt, inget som kan bli upprört och obehagligt. Vi håller oss till våra fyra, fina rubriker:

Hamnen som en del av staden och bygden – som om det inte är just hamnen och havet som skiljer Höganäs från till exempel Åstorp eller Bjuv?
Koppla samman stad och hav – i en stad där vi redan har en handfull olika centrum, helt separerade från varandra.
Ge hamnen liv året om – drömmer vi om Medelhavet eller vadå?
Bygg in de gröna värden – stilla undrar jag vem som anser att grönytor har ”svårdefinierade kvalitativa värden”?

I medborgardialogen ska invånarna få tycka till. Illustration: Chris Bergendorff

I de lyckade medborgardialoger som lyfts fram av Sveriges kommuner och landsting, utmärker sig de städer som satsat brett och långsiktigt. Medborgarna har fått komma till tals i flera olika steg under processen. Först med tips och idéer, som sedan sammanställs och diskuteras igen, ofta i workshops eller i möten direkt riktade till olika grupper i samhället.

Skolor har engagerats, näringslivet har bjudits in tillsammans med föreningar, boende och andra intressegrupper. Många kommuner skickar ut information till alla hushåll, vissa i form av frankerade vykort med frågor som man enkelt kan svara på och skicka tillbaka.

Tjänstemän är ute på stan, man affischerar, tar diskussioner med människor där människor är, engagerar biblioteken, bollar högt och lågt, lägger ut alla svar på hemsidan så att andra kan läsa och reagera på grannars, vänners, okändas tankar och förslag.

Transparens, öppenhet, diskussion i flera steg, direkta och indirekta möten om vartannat. Helt enkelt allvarligt menad dialog, uppriktigt intresse att ta reda på vad invånarna tycker och vill, för att i slutändan mejsla fram ett förslag som en majoritet av medborgarna i samhället står bakom.

Långt från det här, ännu en gång slående valhänta, försöket att hålla den egna ryggen fri. Demokrati är helt klart inte Höganäs starka sida, lika lite som diálogos.

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri

 

 

 

Vill du diskutera hamnens framtid? Föra fram idéer, tankar, synpunkter och förslag som andra kan tycka till om? Fyrens debattsida är öppen för dig! Skriv och skicka till: s.ravani@nattidningenfyren.se

Till medborgardialogen: Dialogkartan

Till SKL: Medborgardialog och delaktighet