Makthavare med öronproppar

Kommunledningens främsta mål är att Kullabygden ska locka till sig fler invånare, så att kommunen kan växa och skatteinkomsterna öka. Östra Viken är på god väg att bli Höganäs svar på Helsingborgs Maria Park och nybyggena kryper allt närmare det gamla fiskeläget. Men den enda vägen mot framtiden har ett pris.

Använder man öronproppar i stadshuset? Foto: Frederic Täckström

Kommunen har antagit sin starke mans, Péter Kovács, idé om framtidsvision – Från kol till diamant – med ambitionen att växa till 27 500 invånare senast 2025. Gruvdammet ska borstas från axlarna, tristessen utrotas, staden förtätas, nya invånare ska flytta in i höga hus, byarna ska utvecklas och få riktiga centrum, allt och alla ska framåt och uppåt.

Utveckling och framtidstro är honnörsord och det är väl inget fel på det. Felet uppkommer när makten tillskansar sig monopol på begreppen och anser sig ha tolkningsföreträde. I Höganäs har det inneburit att Moderaterna bestämmer vad som är utveckling och vilka som är för respektive mot denna obändiga kraft.

De som till exempel inte tycker att höga hus passar i ett gammalt fiskeläge, dessutom av länsstyrelsen utnämnt som riksintresse, eller för den delen i en småstadshamn, blir i den här moderata versionen av världen per definition framtidsfientliga och mot all utveckling.

Inget lätt läge att argumentera sig ur.

Politiker säger ofta att de står för helhetssynen, till skillnad från klagande medborgare som bara luftar sina personliga farhågor. Men inte ens politiker har monopol på sanningen. Även vanliga invånare kan besitta förmågan att se helheten bortom den egna trädgården.

Stadsplanefrågor engagerar, upprör och har mer än en gång lett till infekterade strider i kommunen. Planerna på höghus i Höganäs hamn ledde till en folkomröstning våren 2014, som kommunledningen mot alla odds förlorade. Planerna på sexvåningshus längs infarten till Viken har lett till en hård kamp med Moderaternas kärnväljare och det nyligen presenterade förslaget har inte fallit i godare jord än de två förra.

Reaktion i Viken februari 2017.

I Viken visar det sig att striden kokar ner till 30 lägenheter. Så många – eller få, hur man nu väljer att se på saken – nya bostäder skulle inte kunna byggas på potatisåkern om kommunen lyssnade på det ihärdiga motståndet och sänkte maxhöjden på husen till två våningar. Men kanske har höga hus ett alldeles eget, skimrande värde för stadsplanerare och kommunpolitiker?

I sin Zlatan-inspirerade avskedsvideo efter 15 år som kommunalråd ersätter Péter Kovács fotbollsstjärnans ”Jag vet vad som är rätt för mig” med politikerns ”Jag vet vad som är rätt för Höganäs”.

Onekligen ett intressant uttalande. Det har en tung klang av fakta och sanning. En insatt, erfaren person med makt vet något – och inte bara om sig själv, utan om hela samhället. Han tycker inte, tror ännu mindre, nej, han slår fast. Här pratar vi inte ideologi, inte politisk uppfattning, här snackar vi kunskap och trovärdighet.

Finns det en öppning för diskussion i det uttalandet, argument för och emot, kanske rent av livlig debatt? Medborgardialog, någon? ”Jag vet vad som är rätt för Höganäs”.

I mina öron hör jag maktspråk, slut på diskussionen, avfärdande av andras tankar, idéer och åsikter. Samråd? Demokrati? Nja, kanske inte ändå.

Visst måste politiker ta helhetsansvar, se den totala bilden, varje dag väga olika frågor, åsikter, argument och uppfattningar mot varandra. Men – och det här är ett viktigt och stort men – samtidigt måste politiker alltid komma ihåg att det egna valet är ett av många val, ett av flera alternativ.

Ett demokratiskt samhälle byggs och består av olika ideologier, skilda uppfattningar och åsikter från alla möjliga håll. Ett kommunalråd eller en statsminister kan mycket väl säga att han eller hon tror, tycker eller rent av är säker på att det ena eller andra är bäst för kommunen eller landet. Men den som vill kalla sig demokrat bör akta sig för att slå fast att man VET vilken utveckling som är den rätta.

Och vad händer med den engagerade medborgare som kämpar för det han och hon tycker är rätt och viktigt, men ideligen möts med argumentet att man bara är utvecklings- och framtidsfientlig? Att man inte ser helheten – när sanningen faktiskt är att det enda brott man begår är att se en annan helhet än den politiskt rådande?

Jag har hört de framtidsfientliga diskutera runt köksborden på Bondhögen i Höganäs och jag hör det i Viken nu. När makthavare möter sina invånare med arrogans föds frustration, ilska och uppgivenhet. Vilket leder till politikerförakt, som bäddar för missnöjesröstning och resignation.

Är det sådana medborgare kommunledningen vill ha och samhället behöver?

I Viken är det länsstyrelsen och enskilda medborgare som lyfter frågan om riksintresse och kulturmiljö, inte kommunen. Det är enskilda medborgare som oroar sig för hur Kullabygden i grunden kan komma att förändras och uppfattas av invånare och omvärld när Höganäs ska växa med hjälp av höga hus överallt. Inte kommunen.

Vilka är det då som ser helheten och företräder större intressen än de egna? Politikerna – eller medborgarna?

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri