Ingen omvårdnad på nya akuten

Efter att ha fallit omkull med cykeln och slagit huvudet och armen i gatan tillkallas ambulans. Jag blir snabbt undersökt på plats, men sedan följer en lång diskussion om ambulansen ska köra mig till sjukhuset, eller istället hem, för att någon anhörig eller vän sedan ska köra mig till sjukhuset – för till sjukhus måste jag.

Extrior_Hbg_Lasarett_492x240

Akutmottagningen i Helsingborg. Foto: Sweco

Till sist kör ändå ambulansen mig till akuten i Helsingborg. Där görs ingen ytterligare undersökning av skadorna, man kollar bara hjärta och blodtryck via monitorer och lämnar mig ensam i tre timmar. Slutligen kommer en läkare och konstaterar på tre minuter att både huvudet och andra kroppsdelar ska röntgas. Sedan följer ny lång väntan, medan själva röntgen bara tar en kvart. Så väntan igen några timmar, nu på läkarutlåtandet, som bara tar några minuter när läkaren äntligen tittar förbi.

Jag ber att någon ska tvätta mina sår, men får till sist stappla fram till ett handfat och själv försöka tvätta bort smuts och grus med tvål och vatten. Klockan 04.30 på morgonen är jag klar för hemgång och då frågar undersköterskan om jag inte har någon som kan hämta mig? Nej, inte halv fem på morgonen, svarar jag. Efter en del tjafs kommer en sköterska in och meddelar att sjuktransport är ordnad till 05.05.

Jag har alltså kommit in med ambulans med befarad inre huvudblödning, en hjärnskakning och bruten arm. Ändå görs ingen ordentlig undersökning, för att kolla om något mer är skadat och ingen bryr sig om att tvätta rent de öppna såren, trots att jag ber om det. Tjafs och onödiga diskussioner om transporter och framför allt ingen som helst omvårdnad. Man glömmer att ge smärtlindring på sjukhuset, trots löften och recept på smärtlindrande med hem – men alla ensamma timmar på sjukhuset, när smärtan var som värst?

Jag undrar varför man verkar vara så snål med att bevilja sjuktransport hem till patienter som kommit in med ambulans? Undrar vems budget sjuktransporterna går på?
Min känsla efter ett ofrivilligt besök på akuten, är att den sjukvårdande behandlingen som ges är korrekt, men att patienterna behandlas som objekt, utan ordentlig undersökning med människan i fokus.

I mitt fall upplevde jag en total avsaknad av omvårdnad, vilket är lika viktigt som behandling och medicinering. Dessutom ambulanspersonal som ifrågasatte om jag verkligen behövde åka med dem in till sjukhuset, trots att de menade att jag behövde vård. Sjukvården som vi ska kunna lita på, speciellt när vi är i akut behov av vård, ställer på det här sättet till farliga situationer för oss patienter.

Vem vinner på att ambulanser gör utryckningar och bedömningar av patienter, men sedan inte fullföljer uppdraget, utan låter skadade människor med smärta själva hitta vägar att ta sig till lasarettet? Vem vinner på att ifrågasätta patienternas behov av trygghet vid hemresa efter en jobbig natt på akuten?

Och vart har omvårdnaden tagit vägen – är den också konkurrensutsatt? Många vittnar om att omvårdnaden om patienten finns som en självklar del av vården både på sjukhuset i Ängelholm och i Landskrona. Men tydligen inte i Helsingborg.

Kerstin Schultz

Kerstin Schultz