Identitet på flykt

Ett granatsplitter gick genom rutan i lägenheten på Olympiadgatan i Sarajevo under kriget 1992. Det repade en tonårsflickas ansikte. Hade den dödliga metallskärvans bana varit två cm annorlunda hade hon varit död.

Ett möte på Tivolihuset i veckan om integration, blev en stark upplevelse och fick mig att reflektera över varför man blir flykting. Jag tänker tillbaka på Milosav som med sin familj kom till Sverige som flyktingar från kriget i Bosnien. Jag lärde känna dem och vi blev goda vänner.

Granatsplittret blev den avgörande händelsen i den familjen. Efter den var det inte frågan om att stanna eller fly, bara att komma undan krigets helvete innan det var för sent.

Milosav beskrev känslan när han lämnade lägenheten en sista gång. Därinne hade de levt ett gott liv som vanligt folk. Så fort de var utanför förvandlades de till flyktingar.
De kunde bara ta med det som rymdes i en plastpåse som bagage. En resväska hade väckt misstankar om flykt hos vaktande paramilitärer. Redan samma kväll inkvarterades de i en temporär flyktingförläggning och fick sova på ett golv tillsammans med människor med olika livsstil och levnadsvanor.

Miloslav beskrev hur hans identitet redan försvunnit i andras ögon – han var en flykting hopbuntad med en grupp människor han inte hade något gemensamt med förutom att de var på flykt från ett krig. Han förlorade här sin identitet som författare och blev en anonym flykting.

På nittiotalet arbetade jag med ett forskningsprojekt i krigsområden i forna Jugoslavien. Det var först när jag för tredje gången reste runt i samma krigshärjade område i Kroatien som jag såg skönheten i landskapet. Först kunde jag bara se alla sönderskjutna hus och gårdar. Sedan upptäckte jag att byarna låg i ett landskap med vackra kullar och vingårdar.

Människor som jag träffade på gömställen och i utbrända hus berättade om sina liv före kriget. Jag upplevde en enorm gästfrihet och erbjöds alltid mat och övernattning trots att det var ont om mat och knappast fanns några sängar.

Först då slog det mig att dessa platser vill ingen frivilligt lämna för att bosätta sig i vårt kalla och ganska ogästvänliga land.

Samtidigt rasade debatten i svenska medier om att flyktingarna från krigen på Balkan kom hit för att leva på vår välfärd. Ingenstans talades det om varför man lämnat allt man hade, lägenheter, hus och gårdar för att bosätta sig på en främmande plats.

Den gången var det Bert Karlsson och hans anhang, nu är det sverigedemokraterna som ifrågasätter flyktingarnas motiv. Trots all rapportering i media verkar det som om vi har svårt att förstå varför man blir flykting, att det inte är något man väljer utan tvingas till oftast efter fasansfulla upplevelser.

Det har gått bra för många som kom som flyktingar från krigen i forna Jugoslavien. De flesta är helt integrerade i det svenska samhället. Trots allt skulle jag vilja säga. För integrering kräver möten och dialoger. Också vi svenskar måste bjuda till.

En gång skulle Milosavs familj hem till oss på middag. De tog bussen och pratade med busschauffören som också kom från forna Jugoslavien. Han undrade varför de skulle hem till en svensk familj på middag.

– Ni har ju bara varit här några månader. Jag har bott här i tolv år och aldrig varit hemma hos en svensk familj.

Då är det glädjande att höra om alla möten mellan flyktingar och svenskar som dagligen äger rum på Margreteberg och Brunnby. Att höra om alla som engagerar sig i flyktingarnas situation, vill ta del av deras upplevelser och ser dem som individer och inte bara som flyktingar.

Det är också spännande att besöka Höganäs bibliotek där man numera dagligen kan möta människor från andra kulturer. Vissa dagar serveras spännande bakverk och andra dagar kan man på språkcafé lära sig ett och annat främmande ord i utbyte mot svenska ord.

Kestin Schultz

Kerstin Schultz

Läs även: Integration på Tivolihuset
Läs även: Från kriget till tryggheten i Höganäs
Läs även: Ogräs & plattfogar