Hur man sprider rädsla

Det ringer på dörren vid 7-tiden på kvällen, utanför står en tonårstjej och räcker fram ett gult papper.

– Vill du skriva på det här?

Läser lite snabbt att det handlar om Tornlyckeskolan och ensamkommande flyktingbarn. Jag förstår inte, undrar vad det är.

Korthugget förklarar hon att de ska bygga ett boende vid skolan.

– Vad är du rädd för, undrar jag.

– Jo, dom kommer från krig och har varit med om hemska upplevelser. Dom ska inte bo vid vår skola. Dom kan bo någon annanstans. Dom är inga barn utan äldre.

– Jaha, så vi skall skicka iväg dem igen för att de varit med om krig och elände? Har du lärt känna någon som kommer från krig?

Någonstans där tar samtalet slut, jag inser att det bara är ett barn som står i dörren.

– Förresten, hur kom du in i porten, undrar jag.

– Jag bor ju här, svarar hon och istället för att skämmas över att jag inte känner igen henne blir jag rädd.

Vem av mina grannar kan jag ringa på hos och prata om den här upplevelsen – att man skickar ut oskyldiga barn med suspekta budskap och proteslistor? Vem av mina grannar ska jag vara rädd för? Kommer grannarna att titta snett och misstänksamt på varandra nu?

Med fasa minns jag att så här började krigshändelserna i forna Jugoslavien. Under många års tid arbetade med två amerikanska forskare i ett forskningsprojekt om hur kriget började på en plats i Kroatien.

Människorna jag mötte då berättade hur det började, när grannar och vänner började misstro varandra, hur fort det blev farligt att umgås med ”de andra”. Gäng utrustade med järnrör och vapen spred skräck och propaganda om ”de andra”. Det brann på nätterna, hot delades ut i brevlådorna och våldet trappades snabbt upp i ett samhälle i upplösning.

Jag sansar mig och inser att fullt så allvarligt är det inte. Men det som händer med proteslistor mot flyktingbarn, samtidigt som tilltänkta boende för flyktingar brinner på nätterna runt om i landet, är otäckt. Sverigedemokraternas öppna hot mot vår demokrati är skrämmande.

I mitt arbete i krigsområden har jag sett och upplevt vad krig gör med människor och samhällen. Men jag har också sett hur människor som mist allt ändå hjälper och stöttar varandra över etniska och religiösa gränser, mitt under brinnande krig.

Medan vi sitter här i vår stugvärme och skriver på protestlistor mot att barn eller ungdomar som upplevt fasor som ingen borde behöva uppleva, skall få en fristad och en skärva av vår välfärd. Nej, jag är inte rädd längre – jag skäms.

Kerstin Schultz

Kerstin Schultz