Hur hållbart är Kullaberg?

Länsstyrelsen avser att certifiera Kullaberg internationellt som ”hållbar turistdestination.” Men är det naturen eller besökarna som är viktigast?

Hur många besökare tål Kullaberg? Foto: Visit Skåne

Hur många besökare tål Kullaberg? Foto: Visit Skåne

Jag kan inte finna att en certifiering är möjlig att uppfylla i enlighet med den verkliga betydelsen av ordet hållbar, eller möjlig att förena med Länsstyrelsens helt överskuggade uppdrag i reservatet: Skydda den biologiska mångfalden.

Vad innebär då hållbar? Vad är det som är hållbart? Naturen? Turismen? Är det något som redan nu är hållbart eller kommer att bli hållbart?

Mölle är avgjort en betydande del av Kullaberg som mål, inte minst ett besvärligt nålsöga för trafiken till västra Kullaberg och fyrområdet med drygt 500 000 besökare.

Ingår Mölle som hållbart? Är det hållbart med 700 000 besökare? Eller 900 000? När man nått över 500 000, och detta inte är nog, kan knappast kvantitet vara den efterlängtade lösningen, det måste finnas något annat som inte räcker till.

Det saknas kvalitet! Värdet av Kullaberg har inte att göra med många besökare man lyckas stoppa in genom det bullrande trafikstörda Mölle. Istället handlar det om trivsel, säkerhet och rekreation – viktiga delar av idén bakom naturreservat.

Ett tyst område för rekreation i orörd natur, som är annorlunda än det övriga samhället – det var en av anledningarna till att tanken om naturreservaten väcktes hos myndigheterna. Lever man upp till en sådan kvalitetsideologi hinner man också upptäcka det som inte annars syns!

Tittar man på vad miljöbalken säger om avsikten med ett naturreservat, så handlar fyra av de fem punkterna om olika naturvärden, här ingår givetvis bevarandet av den biologiska mångfalden.

Skador på en klipphäll, från dubbarna på en cykel. Foto: Tomas Svensson

Skador på en klipphäll, från dubbarna på en cykel. Foto: Tomas Svensson

Endast en punkt berör friluftslivet: ”Tillgodose behov av områden för friluftslivet.” Det finns väl knappast något område som så länge varit tillgodosett för friluftsliv som Kullaberg. 1914 säkrades behovet av AB Kullabergs natur, först 1928 kom det första naturreservatet till i Sverige.

Varför Länsstyrelsen ägnar nästan all kraft åt att stödja besöksnäringen, som inte ingår i uppdraget, medan man försummat sina fyra övriga skyldigheter – bland annat att skydda den biologiska mångfalden – är en gåta.

Genom certifieringen kommer miljöbelastningen att bli mindre, menar man också. Enligt planerna skall det komma fler besökare, som ges färre inskränkningar (ökad tillgänglighet) och som reser längre (utländska besökare).

Hur kan detta minska miljöbelastningen? Ingen i den globala världen har ännu lyckats förverkliga något sådant. Värt ett nobelpris. Är det mirakelmedicin eller bara cynism och förfalskning av fakta?

Länsstyrelsens arbete för naturen på Kullaberg har varit mycket rudimentärt. De största insatserna har gjorts på västra Kullaberg, där igenvuxna områden har avverkats, inhägnats och försetts med betesdjur. Man pekar gärna på detta som ett mönster ”nu ser här ut som på 1700-talet.”

Men hur har det gått med att rädda den biologiska mångfalden på berget? I en tämligen färsk rapport om insektsgruppen gaddsteklar, där bland annat vildbin ingår, rapporterar forskarna i Svensk Entomologisk Tidskrift.

Sankt Pers nycklar, en orkidé med skadad blomstjälk. Foto: Tomas Svensson

Sankt Pers nycklar, en orkidé med skadad blomstjälk. Foto: Tomas Svensson

Man skriver: ”En artrik insektsgrupp är gaddsteklarna. Den omfattar bland annat vildbin, där en mycket hög andel är hotade, vilket är oroväckande eftersom dessa är särskilt viktiga pollinatörer med nyckelfunktioner i många ekosystem.”

Vildbina är hotade, inte bara på Kullaberg.

Vildbina är hotade, inte bara på Kullaberg.

Man påpekar även brister i skötseln och skriver bland annat: ”En dramatisk negativ förändring av landskapet på Kullaberg har skett, trots att delar av området varit naturreservat.”

Entomologerna riktade också kritik mot betet, som man ansåg inte anpassades efter behovet, utan blivit för hårt och ensidigt, vilket missgynnat örtfloran. Man rekommenderade bete först under sensommar och höst, eller rotationsbete.

Någon omvärdering eller kvalitetshöjande åtgärder för framtiden planeras inte av Länsstyrelsen, mer än att ytterligare mark röjs och avsätts för bete, på liknande sätt som i området vid Kullagården. Allt mer tid förloras i kapplöpningen om arternas försvinnande. Tragiskt, då berget hyser ett flertal arter, som bara finns på Kullaberg i vårt land och endast återstår i sparsamma antal.

Kan vi då hoppas att Länsstyrelsen lär och tar åt sig av forskarnas kritik och satsar mer i nästa steg? Tyvärr inte. Det finns inga pengar.

Till betesområden utgår EU-bidrag, annars går det mesta av pengarna till att driva naturrum, utställningar och personal, som berättar hur viktigt det är att skydda naturen. Vilket man själv inte lyckats med! En något tveksam och ineffektiv pedagogik, eller är det för att locka andra att försöka vårda naturen? Det kan nämligen bli dyrt att rädda natur om man inte får EU-bidrag för bete och intäkt av arrenden.

Länsstyrelsens naturvårdspropaganda innehåller det korta budskapet: Tänk längre. Jag passar tillbaka med en försiktig och lätt lyra som jag hoppas man kan ta emot: Tänk längre än så!

Tomas Svensson, tidigare fisketillsynsman och biotopvårdare.

Tomas Svensson, tidigare fisketillsynsman och biotopvårdare.

Läs mer här:

Hållbart Kullaberg?