Galjonsfigurer på väg ur tiden

Varför blir man politiker? Är det makten och positionen i samhället som lockar? Eller vill man helt enkelt vara med och påverka, vara en röst som kanske hörs lite högre i debatten? Men varför är det då så många som faktiskt inte alls hörs eller märks, trots en fast plats i fullmäktige?

Kommunfullmäktiges ordförande Gustaf Wingårdh talar i veckans intervju om hur hans farfars far i Helsingborg ”snyggade upp i staden” för hundra år sedan och hur det varit en stark drivkraft för hans egen politiska karriär. Som ett led i den egna uppsnyggningen konstaterar han att Moderaterna uppenbarligen slipat den lokala Höganäsdiamanten rätt snyggt, eftersom partiet stärkte sina positioner efter valet i höstas, trots förlusten på riksplanet.

Gustaf Wingårdh är en av Moderaternas starkaste politiker i Höganäs. Förutom att ha valts till ordförande för kommunfullmäktige – en lokal position jämförbar med talmannen i riksdagen – är han även ordförande i den mäktiga byggnadsnämnden och sitter dessutom i planutskottet. Själv ser han inte några problem med att sitta på många stolar, han är mest smickrad över att ha fått förtroendet och tar det som intäkt för sin egen kompetens.

Och kanske är det ditåt vi är på väg, proffspolitiker även på det lokala planet, en liten grupp starka män – var är de starka kvinnorna i Höganäs?! – som sköter det mesta efter eget huvud och med beprövad erfarenhet. Eller är vi redan där?

På förra fullmäktigemötet var det 9 av 41 som yttrade sig, inklusive ordföranden. Är det vad vi menar med demokrati? Ingen debatt och inte ens diskussion när kommunstyrelsens ordförande helt enkelt vägrar svara på enkla frågor. Andra ledamöter ställer sig i talarstolen och talar med inlevelse – bara för att tio minuter senare rösta i rakt motsatt riktning. Är det demokrati? Har man överhuvudtaget förstått varför man befinner sig där man gör, när man agerar så?

Kanske är det helt enkelt så att demokratin lever sitt eget liv, långt från den traditionella maktens boningar. Kanske är de starka männen bara sina egna galjonsfigurer och tiden rinner inte deras väg i all evighet.

Susanne Ravani