Farligt att bara välja sida

tummar

I fredags begravdes en av mina nära släktingar. 85 år gammal somnade han in, svag och trött på livet. I det lilla, avskalade kapellet satt vi kvar på jorden; hans familj, syskon, syskonbarn och vänner. Alla med våra egna minnen och tankar. Vackra blommor runt kistan, bokar i brand utanför.

Vi träffas inte så ofta numera, vi kusiner som tillbringade barndomens alla somrar tillsammans hos mormor och morfar. När vi nu sitter här runt ett gemensamt bord igen, tänker jag på hur skönt det är att bli äldre – trots skröpligheten, krämporna och döden som alltihop är mer närvarande och ofrånkomligare idag än för 30 år sedan.

Åren som gått har slipat ner oss lite; de spetsiga, hårda kanterna är rundare och mjukare nu, tiden har gjort oss följsammare, kanske till och med snällare. Ungdomens vurm för konfrontation har helt enkelt lagt sig och jag inser att jag inte saknar den särskilt mycket.

Det är kanske därför vår tids snabba polarisering skrämmer mig på ett sätt den aldrig skulle ha gjort när jag var 20. Då tyckte jag den svenska konformismen var kvävande, allt det där kompromissandet stod mig upp i halsen. Då längtade jag efter konflikterna som tydligt skulle visa vilken sida alla egentligen stod på, när ingen längre kunde låtsas att vi alltid var överens.

Nu är vi inte överens mer. Vasst skär flyktingfrågan genom Sverige hösten 2015. Den delar städer, byar, bostadsområden, kamratgäng och familjer. Konfrontation fyller luften och våra lungor, oförsonligheten är nära, polariseringen ett faktum.

Landet lagom består plötsligt av två läger och fler och fler väljer sida. Ibland är det helt nödvändigt att göra just det – att bestämma sig för vilken sorts människa jag vill vara, hur mycket just jag är beredd att just nu hjälpa någon annan, även när det går ut över min egen trygga vardag och bekvämlighet.

Samtidigt blir allting så förödande enkelt, när vi väl gjort det där valet – då vet vi var vi står, vi vet vad vi tycker. Snart läser vi inte annat på våra sociala medier än det som bekräftar att vi valt rätt, tycker rätt, har rätt. Oavsett vilken sida vi står på.

Det är helt klart något starkt lockande över den där gemenskapen – här är vi, i dessa yttersta av tider, med hotfulla krafter vart vi ser; men vi vet vad vi tycker, vi vet vad som är rätt. Det ger en trygghet, en varm känsla av att höra hemma. Oavsett vilken sida vi står på.

Men att vara tvärsäker är farligare än vi tror. När vi står här i våra inmutade hörn, när vi skriker och blänger på varandra, när vi så lätt dömer de andra och ännu lättare njuter av att själva vara på den rätta sidan – då är vi farligt nära att bli lika korkade och onda som vi beskyller de andra för att vara.

Vi slutar tänka, slutar reflektera – att problematisera är att leka med fienden, att se verkligheten som komplex och komplicerad är att ge fienden rätt. Men verkligen är både komplex och komplicerad, hur gärna vi än vill tro något annat.

Det finns inga enkla svar, inga raka linjer in i framtiden. Hur mycket vi än ger tummen upp för det vi gillar och högljutt dissar det vi tycker är fel. Snarare har det sällan funnits så få enkla svar som nu, inte på länge har hopplösheten krupit så nära.

Därför måste vi våga sluta vara tvärsäkra och istället släppa fram fler röster som problematiserar och talar om att tillvaron är precis så snårig, svår och motsägelsefull, som vi drömmer och hoppas att den inte är.

Jag är fullt medveten om att det funnits stunder – och säkert kommer stunder igen – när det bara är möjligt att säga ja eller nej, att vara för eller mot. Men hur många av oss vill på allvar leva i den världen?

Jag trodde att jag ville det när jag var 22, men nu, 30 år senare, efter att ha begravt ännu en älskad människa och insett hur glad jag är över de som fortfarande lever – idag vill jag inte in i det där hårda, kalla, polariserade samhället som för varje dag kommer närmare.

Susanne Ravani Chefredaktör för Nättidningen Fyren Foto: Ester Sorri

Susanne Ravani
Chefredaktör för
Nättidningen Fyren
Foto: Ester Sorri

Läs även:
Tiden är här och nu