En vardagshjälte

Hjältar, de finns inte bara i sagor och filmer. Man kan hitta dem i de mest vardagliga sammanhang. Alla kan vi faktiskt ibland visa hjältemod och därmed väcka berättigad uppmärksamhet och beundran. Platsen för historien är ICA i Höganäs, det var fredag eftermiddag och butiken var full av folk som handlade inför veckoslutet, precis som jag. Det var trångt i gångarna och många visade irritation, när någon vagn spärrade vägen för dem. Kanske var jag också en smula stressad. Jag har aldrig trivts med s.k. snabbköpsaffärer. OK, man behöver inte vänta på sin tur att bli expedierad. Men i gengäld måste man ofta vänta vid kassakön.

Det var när jag var på väg mot denna kö, som jag hörde skriket. Ett gällt, förtvivlat och ilsket skrik från ett barn. Ett ögonblick senare stod jag sist i kön och kunde se vad som utspelade sig framme vid kassan. En ung mamma försökte plocka varor från den lilla kundvagn hennes cirka tre år gamla pojke fyllt med varor. Han var tydligen övertygad om att allt var hans, inte minst lördagsgodiset som låg där. Han försökte sträcka sig upp och ta tillbaka allt mamma lade upp på bandet och skrek hela tiden.

Jag kan tänka mig hur den stackars mamman slutat jobbet vid fem och hämtat pojken på dagis. Kanske hade allt börjat där. Kanske var han mitt uppe i en lek, när mamma kom och drog iväg honom. Så hade hon tröstat honom med att låta honom köra egen kundvagn i butiken. Folk hade kanske ilsknat till, när han var i vägen för dem. Kanske hade någon grälat på henne och pojken. Nu stod hon i kassan med en unge som gjorde allt för att hindra henne att komma bort från kassan, medan kön av otåliga människor bakom dem hade vuxit till i antal. Den siste i kön var jag.

Jag såg på den stackars mamman. Hon var röd och svettig. Tårarna var inte långt borta. Gråtande kvinnor är något jag har svårt att se utan att ingripa. Är de unga och vackra blir det inte lättare. Så jag lämnade min kundvagn åt sitt öde och trängde mig förbi de köande fram till mamman. ”Ska jag ta honom”, frågade jag. Hon såg ett ögonblick på mig och nickade sedan. Jag lyfte upp pojken i min famn, gav honom en liten kram och började lugnt småprata med honom. Han tystnade tvärt. Så log han mot mig. Tydligen kände han sig trygg och glömde sin lilla vagn. Mamman vände sig om och tittade förvånad och lättad på oss. Så betalade hon och plockade ihop sina varor. Jag satte ner den lille som nu verkade vara lugn och på gott humör.

”Tack”, mumlade mamman och så kysste hon mig. Mitt på munnen! Så lyfte hon upp kassarna och den lille och gick sin väg. Han vinkade till mig. Så var det för mig bara att tränga mig tillbaka genom kassakön för att hitta min vagn. Det var mest damer som stod i kön. Flera log mot mig. Någon strök med handen över min arm och sa några vänliga ord. Ett par pratade med varandra om vad de nyss sett. Jag uppsnappade ord om beundran. Jag hittade min vagn. Den stod inte sist längre. En dam förklarade att hon skjutit den framför sig för att jag inte skulle förlora min plats för att jag hjälpt den stackars mamman på ett så fint sätt. Jag var plötsligt en hjälte i allas ögon. En hjälte i vardagen som vågade ingripa för att hjälpa mina medmänniskor. En ganska skön känsla, måste jag medge.

Men ni hade säkert gjort detsamma för er dotter och ert yngsta barnbarn. Det är ju sådant vi morföräldrar är till för. Men det behöver man ju inte berätta för alla i en kassakö.

Anders Malmsten