Dags för spark i baken

Min kompis Kalle har beställt en ny bil. Med sin nya, fina bil ska han köra till Rom för att fira jul, så ett villkor för köpet är att han ska få bilen senast den 15 december.

Plötsligt ringer en förtvivlad bilhandlare upp och säger att bilen blivit försenad, men Kalle kan få den i början av januari. Nej tack, säger Kalle och köper en annan bil på ett annat ställe. Köp- och konsumentlagarna ger Kalle rätt att bryta avtalet.

En annan kompis, Sven, blev kraftigt försenad när han åkte tåg häromdagen. Han missade ett kundmöte och troligen en rejäl provision. Som plåster på såret fick han åtminstone ersättning för tågbiljetten.

Själv har jag en läkare som slarvar med att anteckna vad han lovat mig vid våra möten, eller kanske han glömmer vad han sagt – eller så är han kanske så snäll att han lovar allt till alla, vad vet jag? Resultatet bli hursomhelst att min knäoperation blir försenad gång på gång.

Senast var vi överens om att jag skulle byta knä senast den 12 november, då skulle jag hinna bli tillräckligt bra för att kunna flyga till USA och fira jul. Äntligen klara besked! Några få, men dyra, flygbiljetter fanns kvar, men de tog jag.

Nu blir det ingen operation, trots allt, och jag får åka till USA haltandes och väntandes. Jag hade kanske lika gärna stannat hemma – men biljetterna är trots allt betalda. Och som sagt, dyra var dom.

Det verkar som om vårdpersonalen ofta inte ser konsekvenserna av felaktig information. Och i mitt fall går det inte att skylla på oväntade händelser eller annat, planeringsavdelningen på sjukhuset var tydligen fullt medveten om att operation tidigast kunde ske i slutet av november. Men då hade jag alltså inte klarat de sex veckor som rekommenderas mellan operation och långflyg.

Kalle kunde, med hjälp av köplagen, byta billeverantör och köra ner till Rom för att fira jul. Sven fick ersättning för sin biljett när tåget blev försenat. Såväl tågbolag som bilföretag tvingas hantera kunder på rätt sätt för att få sälja sina produkter, eller slippa skadestånd.

Jag kan inte reklamera till någon. Planeringsavdelningen på sjukhuset har inte lovat mig något. Bråka med kirurgen vill jag inte, han ska ju trots allt såga i mitt ben och bör vara på gott humör. Foga sig är alltså enda alternativet.

Är det rimligt att det alltid är patienterna som ska betala, på ett eller annat sätt, när rutinerna brister? Kan jag snabbt ordna operation på annat håll? Får jag ersättning för flygbiljetterna? Nej, när samhällets institutioner gör fel behöver ingen stå till svars.

Kanske det är dags att införa skadestånd inom sjukvården. Varför är det patienterna som ska betala när andra gör misstag? Är det inte dags för samhället att ta ansvar när man gör fel, på samma sätt som näringslivet måste göra?

Peter Kinch

Peter Kinch