Byråkratisk asylmottagning

Det har skrivits mycket om asylboendena på senaste tiden, bland annat om misshandel och självmordsförsök. Inte så konstigt, tänker jag.

Jag har varit volontär på Brunnby asylboende sedan början av november 2014, då cirka 80 flyktingar kom dit. De var glada och tacksamma att få komma till Sverige, ville genast börja göra nytta och väntade ivrigt på att få sätta igång med vad som helst.

Istället gick tiden och ingenting hände. Många sov mer och mer, flera verkade deprimerade och en del gick aldrig ut ur rummet.

Vi stänger in traumatiserade människor i förläggningar, där de får bo tillsammans med okända människor, som de inte skulle valt att umgås med i sitt hemland, än mindre bo ihop med.

De får inte komma in i köket och hjälpa till med matlagningen och serveras ofta ganska näringsfattig mat. Den mesta tiden fylls av tv-tittande och då ofta dramatiska krigshändelser från de egna länderna.

Olika religioner kan lätt bli oroshärdar på boendena, liksom de skilda bakgrunder de asylsökande har. En del flyktingar har aldrig gått i skolan, andra är mycket välutbildade. De flesta kvinnorna har varit hemma och skött barn och hem och inte gått mer än några få år i skolan.

Från början hade de asylsökande i Brunnby inte busskort och var därför fast i byn under vintern, vilket många upplevde som ett fängelse. De var helt isolerade och utlämnade åt sig själva och personalen.

I julas ordnade man gran och julprydnader till boendet och ett hotell i Helsingborg hade samlat in julklappar till barnen. Vi var ett par volontärer som ordnade olika aktiviteter och både kyrkan och boende tog många initiativ.

Men det blev ändå bara underhållning och inget verkligt liv för de boende, som ville göra nytta själva och känna sig delaktiga i samhället.

Tillvaron var bara en evig väntan, som lätt blev deprimerande. Det var få som orkade hålla igång med promenader och rutiner i det tomrum de levde i. Det kändes som att fler och fler gav upp, många fick svårt att komma upp på morgonen och hade problem att koncentrera sig längre stunder, vilket är förståeligt.

Vem av oss svenskar skulle stå ut med denna tillvaro? Vad gör vi med dessa traumatiserade krigsflyktingar i framtiden? Vad ger vi dem för möjligheter till ett liv med självförtroende? Hur väcker vi dem ur den passivitet vi har invaggat dem i?

Förhoppningsvis kommer barnen att klara sig bättre, om de får gå i en skola/förskola med engagerade lärare och kompisar som lär dem om Sverige.

Jag skulle vilja att vi tog vara på de här människornas lust att vara delaktiga i samhället. Ut i livet med dem när de kommer, så de lär sig svenska genom att umgås med oss. De skulle kunna gå som lärlingar tillsammans med arbetslösa ungdomar och på så sätt lära sig svenska och blir integrerade i samhället.

Det finns väldigt mycket vi kan göra om vi släpper på våra byråkratiska regler och tänker visionärt.

Mina förslag är:

Boendena ska vara statliga eller kommunala.
Alla flyktingar ska få hjälpa till på där de bor, till exempel laga mat.
Gör svenskundervisningen obligatorisk från ankomsten till boendet.
Fler företag ska få hjälp att provanställa lärlingar.

Och snälla svenskar: Öppna lite på era dörrar, ni behöver inte kunna språket, det räcker långt med vänlighet och ett leende!

Madeleine Möller