Bjuvsnytt hamnade mitt i terrorattacken

– Är det på riktigt eller är det en övning, frågade jag Åhlénsbiträder samtidigt som vi sprang nerför trapporna i nödutgången. Hon trodde det var en övning men ute på Mäster Samuelsgatan såg jag vad som hänt. För där stod lastbilen som terroristen använt för att döda människor med.

Jag hamnade i ett folkhav utanför varuhuset. Tusentals människor som i något som liknade ett lämmeltåg snabbt tog sig ifrån platsen där bilen stannat. De drog med mig. Under tiden vi gick hörde jag vad som hänt.

Någon hade med lastbil kört ner fotgängare på gågatan Drottninggatan. Folk låg döda på gatan. Bilfärden slutade i varuhuset Åhléns skyltfönster där fordonet började brinna.

Det var där brandlarmet, som gjorde att jag fick utrymma varuhuset, passade in i bilden.

Överallt stod människor och skakade och grät. Många försökte ringa sina anhöriga. Detsamma gjorde jag. Jag förstod att något allvarligt som skulle komma att rapporteras i nyheterna hade inträffat och tog några bilder och filmade lite. Maken, barnen, nära vänner – alla fick de ett kort meddelande om att jag befann mig i säkerhet. En vän på polska radion ringde och gjorde en intervju med mig live, så att säga. Snart kom också hälsningar och frågor om hur jag mådde – både från svenska vänner och israeliska. Nyheten om dådet spred sig som en löpeld över världen.

Mobilen fanns som vanligt i min hand och snart kunde jag kolla i media vad som hänt och hände. Där på gatan var det ju inte möjligt att få något helikopterperspektiv över händelsen. Runt mig rådde fullkomligt kaos överallt. Polisen skrek och beordrade oss att ta oss så långt ifrån centrum som vi bara kunde. Folk sprang och många skrek och grät av rädsla.

Polishelikoptrar hovrade över katastrofplatsen. Polisbilar, ambulanser och räddningstjänsten for i skytteltrafik och inte minst på antalet ambulanser förstod jag att många var skadade eller döda.

Vid Norra Bantorget stannade jag upp en stund. Jag behövde korsa Drottninggatan för att ta mig hem till min bostad i östra delen av staden men vart jag än försökte så var det stopp. Det var ju längs Drottninggatan terroristen kört så där släpptes ingen förbi.

På ett ställe träffade jag en äldre man som stått precis bredvid de människor som blev påkörda av lastbilen. Han kedjerökte och mådde inte alls bra.

En ung rysk flicka kom fram till mig och frågade om hon fick stå och prata med mig en stund eftersom hon var så rädd. En ung man hörde vårt samtal och när vi skildes åt sa han:

– Kram! Nu måste vi kramas. Nu håller vi ihop mot det som precis hänt!

Vi kramades stort och länge!

Över huvud taget sprack många stockholmares vanligtvis ganska anonyma skal upp en aning. Det växlades några ord både här och där. Själv slog jag följde med en äldre man som skulle åt mitt håll. Tillsammans knegade vi på trötta ben upp och ner längs tvärgatorna till Drottninggatan. För att hitta något hål att ta sig igenom över till öster.

På Tegnérgatan kom vi igenom avspärrningarna. Därifrån tog jag sedan vägen över Brunkeberg ner till Stureplan och vidare hemåt. Promenaden tog närmare två timmar och de planer jag hade på att göra vissa inköp på vägen, var det bara att glömma. Allt var stängt. En del affärsinnehavare hade satt upp skyltar med ”Tillfälligt stängt på order av polisen”. Någon trafik att tala om var det inte heller i stan.

Drottninggatan. Vy ner över där terroristen inledde sin mordfärd.

Turister som exempelvis hade rum bokade på Drottninggatan och andra centralt belägna platser var totalt strandsatta. Ikväll hör jag också att staden iordningsställt flera lokaler där människor som behöver tak över huvudet kan vistas. Likaså så finns det sidor på sociala medier där man kan meddela att man är i säkerhet. Den sidan har jag själv skrivit in mig på så att mina vänner kan se att jag är välbehållen.

När jag promenerade hemåt och kände stämningen bland folk tyckte jag att jag kände igen situationen. Just när staden tystnade var det precis som när jag befann mig i Tel Aviv i Israel dagen efter att premiärminister Yitzhak Rabin mördats.

Senare på kvällen insåg jag också hur slumpen styr vem som drabbas av vad. Själv klarade jag mig tack vare att min moster Gunvor bett mig köpa ett nytt nattlinne åt henne. Medan jag stod i kassan för att betala gick de extra minuter som innebar att jag inte – just när terroristen slog till – gick precis på den sträckan som han valde att döda människor på. Och som jag planerat att fortsätta längs, på min väg vidare från Åhléns.

Människorna befann sig i chock helt enkelt. Kollektivt insåg vi alla att nu hade terrorismen kommit till Sverige på riktigt. Det här var på riktigt. Det var inget som vi sett hända på TV långt borta i något annat land utan nu var det här och nu.

Idag skördade en terrorist – eventuellt med medhjälpare – Sveriges första terroroffer. Genom att stjäla en lastbil och meja ner folk på en av stadens mest folkade gator denna fredag så har larmberedskapen i hela landet höjts. Idag är Stockholm för mig Tel Aviv. Eller Paris, Nice eller till och med Köpenhamn.

I skrivandets stund bekräftar polisen att en man är gripen i förorten Märsta och man har tidigare visat en bild på en man som man vill komma i kontakt med eller få tips om. Kollektivtrafiken har nu på kvällen börjat rulla igen.

Facit vad gäller terroristens offer är för närvarande att Karolinska sjukhuset har gått upp i så kallat stabsläge och man meddelar att fyra personer dödats och 15 har skadats.

Marianne Rönnberg Galmor
Chefredaktör Bjuvsnytt

Spara

Spara