Allmänintresse eller egenintresse?

20160115_153432 (Copy)

Outlet Höganäs

Jag hoppas att vi är många, som på avstånd och med en känsla av hoppfullhet, följer debatten i Fyren. Från ett kallt, gentrifierat Hornstull i Stockholm, längtar också jag tillbaka till Höganäs, där jag har mitt kulturarv. En bygd, ett landskap, ett hus och en förankring i tillvaron.

För några år sedan drev jag en process mot kommunen, ett förköpsärende, för rätten att få behålla just detta. Kommunen under ledning av moderaten Péter Kovács ansåg helt plötsligt att den privata äganderätten INTE var värd att värna om, för tydligen fanns något annat som var mer värdefullt. Möjligheten att tjäna pengar.

Inte bara ville man passa på att köpa mitt hus för ett pris långt under marknadsvärde, utan man såg också möjlighet att expandera ett industriområde som i framtiden kanske kunde ger mångdubbel avkastning för kommunen i form av markförsäljning eller företagsetableringar. Det var bara det att det inte fanns någon detaljplan där beslut om en sådan expansion fattats, det var bara ett intresse.

20160115_151415_001_01 (Copy)

Släkthuset politiker inte ville låta gå vidare

Men vilken rätt hade jag att sätta mig emot denna utvecklingspotential? Jag har funderat mycket på det i efterhand, eftersom reaktionerna på min stridbarhet inte varit odelat positiva. Kan man väga en enskild kommuninvånares intresse mot intresset av kommunal utveckling? Då måste man först fråga sig för vem den kommunala utvecklingen sker och till vilket syfte?

Jag ställer samma fråga som Henrik Ranby; för vem slipas diamanten? Min Kullabygd äger sitt värde genom sin historia, sitt kulturlandskap och sin natur. Detta måste givetvis vägas mot arbetstillfällen, kollektivtrafikstråk, bostadsförsörjning och andra samhällsintressen.

Men intressekonflikterna i samhällsplaneringen, mellan kommun och enskild, enskilda emellan, eller kommuner emellan, kan handla om egenintressen, eller om gemensamma värden och demokrati. De fruktsamma konflikterna gäller det senare och i sådana diskussioner kan också gemensamma värden byggas.

Det finns inga gemensamma demokratiska värden som tas tillvara genom att kringgå allmänna kulturintressen när enskilda vill förbättra sin boendestandard. Det finns heller inga gemensamma demokratiska värden som tas tillvara genom att kringgå den enskildes äganderätt om det saknas allmänna intressen. Det blir helt enkelt väldigt godtyckligt när egenintressena börjar bejakas med skattemedel oavsett vems de är.

När ledande politiker börjar legitimera egenintressen genom att i egenskap av folkvalda kalla dem allmänintressen, är det dags att höja ett varningens finger. Ett demokratisk, gemenskapande samhälle bygger inte på sammanfogade egenintressen utan en rättvis fördelning av makten att definiera de gemensamma intressena.

Anna Schwanbom